Vägen till Kumasi

Avståndet mellan Accra och Kumasi är ungefär 270 kilometer och resan kan ta allt mellan 4 och 6 timmar. Det i kombination med att bussarna åker iväg från stationen an efter att de fylls upp gör det omöjligt att veta när man kommer fram med den exakthet vi, till och med VR-kunder, är vana med. Jag skickade ett textmeddelande till en studerande i den lokala medicinarutbyteskommittén som lovat möta mig, men kunde förstås fortfarande inte berätta vilken tid jag skulle vara framme.

Resan började i hög hastighet längs en asfalterad väg med en strimma mellan de motsatt riktade filerna. I princip fanns det två filer i vardera riktningen, men en del bilar körde mitt på och omkörningar gjordes där man rymdes. En stor del av bilarna här verkar ha religiösa budskap skrivna högst upp på vindrutan och i bland på andra delar av bilen. Vissa har en hänvisning till bibeln, andra något i still med ”THANK YOU JESUS”, ”LOOKING UNTO JESUS”, ”GOD IS GOOD” eller till och med bara ”JESUS” eller ”GREAT GOD”. Plötsligt var vår sida av vägen inte i användning (jag förstod aldrig riktigt varför, asfalten fortsatte ännu en lång väg) och bussen svängde över på vänstra sidan, som blev dubbelriktad trots att de målade pilarna på båda filerna fortfarande pekade mot Accra. Inte långt därefter kom en bil emot som hade texten ”IT IS OVER” på sin vindruta...

Ibland övergick vägen i dammig sandväg, som kunde ha riktigt ordentliga gropar, och trafiken blev än mer kaotisk. Busschauffören ville helst inte sakta ner eller väja, utan tutade genast när det inte fanns plats framför bussen för att uppmana de andra bilarna att gasa på eller låta honom köra förbi. Bussen hade en TV som visade något slags komediprogram där människor var arga och skrek på twi. Jag förstod ingenting men ibland brast halva bussen i skratt och när en arg schaman dök upp i rutan gav kvinnan bredvid mig ifrån sig ett nervöst utrop. Ibland var det problem med TV:n och då var radion på istället.

Längs med hela vägen gick människor som bar allt möjligt på huvudet. Ett fat med ett en meters berg av bananer, en knölig plastsäck på en kubikmeter, diverse lådor med frukter, vattenpåsar, allt utan att hålla i lasten med händerna över huvud taget. En liten flicka bar något som såg ut som en stor stock (en lång rot?), och inte ens hon använde händerna. Mellan byarna var det grönt och vackert och man kunde inte se några framkomliga vägar, vid sidan av den vi körde, och i byarna hade man frukt och grönsaksstånd precis vid vägkanten (jag kan just tänka mig hur mycket damm och avgaser man får på köpet i dem...). Överallt sprang små (väldigt söta!) getter och höns längs och över vägen, men de hade tydligen lärt sig akta sig för bilar. Också människorna gick ibland så nära bilarna eller rakt ut på vägen så att bilarna fick tuta åt dem. Inga olyckor skedde trots allt.

Byggnaderna längs vägen var för det mesta skjulaktiga, eller också mer eller mindre förfallna betonghus. De skjul där man hade affärsverksamhet hade ofta religiösa namn. ”God first” verkar vara ett populärt namn på allt från restauranger till reservdelsaffärer, också här i Kumasi. Längs vägen och här finns det också mycket som är svårt att säga om det är ruiner eller byggprojekt som aldrig slutförts. Antagligen fanns det av båda sorterna, eftersom en del bestod bara av gråa betongelement som såg ut att vara i relativt bra skick, och andra hade en del målade väggar och till och med gamla skyltar. I alla fall syntes det tydligt att Ghana faktiskt är ett u-land.

Bussen stannade en stund på en rastplats med matförsäljning och välskötta toaletter, annars gick resan i ett kör. Jag försökte följa med resan i min guidebok, men nästan inga av byarna vi körde igenom fanns med.

När vi närmade oss resans mål blev trafiken allt tätare och människor sprang mellan bilarna för att sälja allt mellan himmel och jord. Någon sålde läderplånböcker andra bar sina produkter på huvudet: en meterhög stapel med vikta jeans, ett enormt fat med högklackade skor, och fat med mat som frukter, popcornspåsar och något friterat som jag inte kunde identifiera. Alla staplar var väldigt vackert ordnade, speciellt de högklackade skorna var en imponerande syn, men jag tog inga bilder eftersom det enligt guideboken anses fult att ta bilder på människor utan att be dem om lov. Om faten var nästan tomma, låg sakerna i en hög vid kanten och balanspunkten under högen, och det såg lika stadigt ut i alla fall. När någon stannade för att köpa något tutade alla som galningar och började försöka köra om, vilket gjorde trafiken ännu grötigare.

Människor började också stiga av bussen och två killar som satt längst fram, på en guidestol och på en dyna på trappstegen hoppade ut och in för att hjälpa till med baggagen så att bussen kunde köra vidare så snabbt som möjligt, innan dörren ens hunnit stängas.

Den sista biten in till Kumasis centrum tog över en timme, då bilarna blev fler och fler och det inte verkade finnas några särskilda förväntningar på hur man beter sig i en rondell. Till slut, efter en 6 timmars resa, kom vi så fram till Asafo station.