På tumis med K

Gårdagen var ytterligare en mulen, mjukt varm och fuktig dag, men jag märkte att jag nog hade blivit lite bränd av solen trots att jag inte sett den på hela torsdagen. Så nog steker den på där bakom molnen alltid...

D och den tredje flickan i det lokala utbytesteamet, A, hade kvällen innan sagt åt oss att de skulle försöka visa oss var vi skulle äta den gratis lunch som ingår i utbytespaketet, så i väntan på att de skulle höra av sig gick K och jag ut tillsammans så jag kunde visa henne det av sjukhusområdet som R visat mig dagen innan. Istället för att gå ut genom huvudingången provade vi en ny väg som visade sig leda till en annan port till området. I närheten av porten stod ett ganska imponerande träd som vi stannade för att utforska. Under trädet satt en man på en stol som hälsade glatt på oss, som många verkar göra när de ser en obruni, och frågade var vi kom ifrån. K frågade honom vad trädet hette, men han visste inte utan frågade några läkare som satt på en mur på andra sidan vägen. De viftade oss till sig och berättade trädets namn på twi (som började på m och hade fina sj-ljud), och visade oss något vi inte lagt märke till tidigare: mitt i det stora trädet växte en palm! Vi stod en stund där på vägen och pratade med männen och tog bilder.

Trädets stam var enormt tjock och folk hade gömt skräp i den

Högst upp på bilden kan man skymta palmbladen, som inte var helt lätta att upptäcka

Plötsligt kom en motorcykelpolis körande ner för vägen och mitt in bland oss och highfivade en av läkarna. Sedan ville han ta mig och K med sig upp på motorcykeln men kunde inte riktigt svara på vart han hade tänkt köra med oss, så vi avböjde skrattande, sade hejdå till allihop och fortsatte ut genom porten, förbi några skjul med försäljning av kistor och begravningsdekorationer, till den stökiga staden.

Vi utforskade gatan mittemot sjukhusets huvudingång, vars början jag gått med R dagen innan. Trottoarerna på Bantama high street är fulla med allt mellan himmel och jord som är till salu. Vi kryssade mellan soffor, tv-apparater, mikrovågsugnar och stånden med mat och dagligvaror förföljda först av två killar som sålde tändare och TV-antenner och sedan med en man som stirrade konstigt på oss och muttrade på twi. Vi gick tillbaka genom en marknad som var ännu mer överfull av människor och matvaror: berg av cassava och yams, korgar med enorma levande sniglar, fat med färska grönsaker och frukter, drivor med rått kött och grillad fisk som luktade i värmen så att man stundvis fick hålla andan. Emellanåt befann jag mig under något som någon bar på huvudet, och jag försökte låta bli att stiga i ruttnande varor som blivit halvt intrampade i marken. En man gick bakom oss med en skottkärra och smackade med läpparna och sade ”ssss”, vilket är det lokala sättet att få någons uppmärksamhet, och lyckades så faktiskt ta sig fram genom trängseln. Det väsande ljudet är förvånansvärt lätturskilt i allmänt stadsbuller.

Vi kom ut från marknaden till en tystare pararellgata till Bantama high street där det inte fann särskilt mycket affärsverksamhet, men däremot en hel del barn som var ivriga att hälsa på oss (obruni, obruni!). Tillbaka på den första gatan köpte vi några bananer av en kvinna. De smakar här ungefär dubbelt så mycket som i Finland, sött av sol och värme. Aldrig tidigare har banan varit så gott!

Det är en hel vetenskap att ta sig över en gata i Kumasi, men till och med i den kaotiska trafiken finns människor som orkar vara vänliga: det har aldrig tagit länge innan någon bromsat så vi kunnat ta oss över. På vägen tillbaka över rondellen till sjukhusområdet var trafiken dock värre än tidigare och vi fastnade mitt bland bilarna tills en trotroförare upptäckte oss där vi stod skräckslagna och instängda, och gjorde oss en lucka så vi kunde gå över.

Vi köpte var sin portion red-red (bönstuvning) med stekt matbanan i köket på hostellet. Det visade sig ingå ett köttstycke som inte var nämnt på menyn, men K som egentligen inte gillar bönor utan bara ville smaka på den omtalade rätten var glad att ta emot mitt kött i utbyte mot sin punkterade plastpåse med bönor simmande i kryddig olja. Jag är inte helt hundra på att den var helt vegetarisk, det kan ha varit lite animalisk buljong i, men jag gillade kryddigheten, ÄLSKAR ÄLSKAR matbanan och bönor är aldrig fel.

Det blev aldrig något av gratislunchen eller shoppingrundan den dagen, men K lyckades övertala D och A att gå ut på kvällen. Folk verkar inte vara ute så mycket på kvällarna i Kumasi och det finns väldigt få ställen som lämpar sig för att sitta och chilla, men tjejerna tog oss till ett ställe där de själva brukar sitta och där de känner ägaren. Stället var lugnt och trevligt med ungdomlig inredning. A beställde banku som också vi fick smaka på, så det blev två ghananska specialiteter på en dag. K och jag beställde var sin fruktsallad med mango, papaya och en massa gott, men fast servitrisen först tog upp beställningen med ett okej sade hon efter en stund att de inte har några andra frukter än ananas. A kallade på ägaren, som sade att de också hade äpplen, så det fick bli en tallrik ananas och äpple, som kom ut till bordet långt efter att både A och D ätit upp sina varma rätter. Men oj, vilken ananas!

Sedan började de anställda plocka ihop borden och stolarna omkring oss och släcka lamporna medan vi fortfarande åt. När bakgrundsmusiken avbröts av Windows avstängningssignal brast vi ut i skratt. Det var det mest absurda restaurangbesöket jag varit med på på länge. När servitrisen gick förbi vårt bord frågade A vad glassen kostade och fick svar, först när hon började fråga hurudana portionerna var kom det fram att hon inte kunde få köpa glass längre. Ägaren satte sig med oss i dunklet, bekräftade att det inte gick att köpa glass längre, och började snacka och skoja med oss på engelska med inslag av twi, och tillslut, efter otaliga nej, lyckades A genom smicker övertala honom att göra oss var sin glassportion – gratis. Sedan åkte vi hem till hostellet med löften om att nästa gång vi kommer ska alla frukter finnas redo, och pizza ska finnas som tillägg till den nuvarande menyn (vilket kanske betyder varm vegetarisk mat?).

Innan vi skiljdes åt på kvällen sade D och A att de skulle skicka oss ett textmeddelande på morgonen vid 10-11-tiden när de var redo att ta oss på den uppskjutna shoppingrundan, så att vi skulle hinna tillbaka tills nästa utbytesstuderande skulle komma till hostellet. Men vi antog ju att det inte skulle bli så tidigt.

Medan vi väntade på att tjejerna skulle höra av sig i förmiddags gick vi på jakt efter frukost. Köket därnere var inte öppet, så vi styrde kosan till en supermarket (typ 10 kvadratmeter stor) på Bantama hight street. Jag köpte kex, juice och en underlig söt mjölk-sojamjölkblandning. Vår banana lady från igår lyste upp när hon såg oss och sålde oss glatt några fler bananer. Nästa gång ska jag försöka köpa dem av henne på twi.

Det visade sig att A, som skulle köra oss till varuhuset idag hade lördagsundervisning hela dagen, och tjejerna avrådde oss från att försöka ta oss dit på egen hand, så det blir till att sova ännu ett par nätter med en tröja som dyna. Men det är helt okej. Underbara R fixade oss en taxichaufför som tar oss till varuhuset på måndag om A och D fortfarande inte får det till stånd då.

Inte heller dök det upp någon ny utis, så K och jag är fortfarande på tumis. Men det är helt okej, vi kommer bra överens och kan redan tala om nästan vad som helst. Att dimpa ner i Afrika tillsammans är inte egentligen så långt från ett protuläger. Man måste helt enkelt vara öppensinnad, samarbeta och prata ut för att klara sig. Och det är hur roligt och lärorikt som helst.