När jag steg av flyget hann jag
ta några steg och några andetag varm, fuktig luft innan det verkligen gick upp
för mig: jag är i Afrika! Flygfältet var inte särskilt stort, och skyltarna var
annorlunda än på europeiska flygfält både till utseende och innehåll. På andra
sidan passkontrollen stod en skylt med en lång text som uppmanade alla som
kommit till Ghana för pedofila eller andra avvikande sexuella handlingar
(antagligen underförstått även homosexuella, eftersom sådant är olagligt i
Ghana) att åka någon annanstans.
I bagagehallen möttes jag av en
glad ghanan i blå overall och med flygfältets id-kort runt halsen som gav mig
en bagagevagn och ville hjälpa mig att fixa en taxi. Trött som jag var när jag
äntligen fått min väska så hängde jag kanske inte riktigt med i svängarna, men
han hade en annan kille att följa mig genom tullen ”och se till så att min
väska inte öppnas” och vidare till taxin mot betalning. Efter att jag betalat
lät han mig förstå att tulltjänstemannen låtit min väska vara bara för att han
var med och ville ha mer pengar för att muta honom med, men när jag sade nej så
accepterade han det och fortsatte vänligt följa mig till en taxichaufför. Jag är
inte riktigt säker på vad som hände och jag kanske råkade muta någon av misstag där,
men jag vägrade i alla fall göra det medvetet...
Det visade sig också att taxin
var en svarttaxi, men när jag tyckte att priset var högre än det borde började
chauffören vifta med en laminerad prislista och påstod att han hade fasta
tariffer. Nå, inte var de särskilt fasta när jag väl erbjöd en något lägre summa
som han var nöjd med. Men som min kloka moster sade när jag berättade om det
äventyret: flygfält, man ska bara försöka komma därifrån levande. Jag hade
studerat min guidebok tillräckligt för att kunna fråga vilka gator vi körde. Hela kedjan av människor som jag slussades genom var lika vänliga mot mig som stränga med varandra om att de skulle se till att jag kom raka spåret, tryggt
till busstationen. Visst, jag blev nog lurad på en liten summa pengar och min
avsikt var att ta en icke-svarttaxi, men i alla fall kom jag väldigt snabbt
fram till bussen och utan desto vidare krusiduller. Nästa gång vet jag lite bättre... Lite snopet bara att börja resan så.
Solen började gå upp över Accra
och det var liv och rörelse överallt. Ur högtalarna, som lär ska finnas överallt
i städerna ljöd öronbedövande, konstanta rop på twi. En massa människor väntade utanför busstationsbyggnaden, där någon
höll på att sopa golvet så att dammet yrde. Snart fick jag köpa min biljett
till Kumasi och stiga ombord på den luftkonditionerade bussen med röda
lädersäten och körsbärsfärgade gardiner med små tofsar. När bussen var full
åkte den iväg. Klockan var då ungefär halv sju på morgonen i Ghana. Min
erfarenhet av Accra blev ganska kort och förvirrande, men jag hinner säkert se
mer av staden innan jag återvänder till Finland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar