Det har varit en lång vecka, och
idag har jag äntligen tid att skriva igen, så det blir säkert en rad inlägg idag
igen för att beskriva vad jag varit med om under de senaste sju dagarna. Jag har förstått att den här bloggen faktiskt läses, så jag får göra mitt bästa för att skriva oftare i fortsättningen så att jag hinner berätta mer. Idag har jag alltså varit här i ungefär en och en halv vecka, och har det dryga dubbla kvar.
På söndag för en vecka sedan vaknade
jag av sång och musik, både inifrån och utanför hostellet: människor på väg
till kyrkan. En underbar blandning av afrikanska rytmer och religiösa sånger.
Som det kanske gått att gissa sig till från vad jag berättat tidigare är
religionen väldigt närvarande i vardagen här; framför allt kristna budskap
finns på bilar, i butiksnamn, på enorma reklamplakat och på random skyltar som
smälter in i gatubilden. Men söndagar är uppenbarligen något helt speciellt.
Folk går tydligen sjungande till kyrkan klockan sju på morgonen, och sången
fortsatte fylla staden hela dagen.
K och jag beslöt oss för att gå
till National Cultural Center, eftersom muséet där enligt guideboken skulle
vara öppet också på söndagar. Centret ligger väldigt nära sjukhusområdet, och
vi började småningom känna oss bekväma med att röra oss i staden, men den stora
gatan var ganska annorlunda än de smalare vi gått innan. Vi passerade
ambulansparkeringen, med ambulanser av alla tänkbara modeller och sorter (bland
annat en med koreansk text), och intill dem, likbilar. Gatan var mindre
försäljartät och dammigare, mellan de uppradade skorna och små borden med saker
jag inte kunde identifiera fanns tiggande människor med felläkta benbrott och
urhoppade leder. Vi, som är rikare än vad de flesta ghananer någonsin kommer
att bli, hur kan vi stå så maktlösa inför dessa människoöden? Samtidigt som det
inte är någon sak för oss att låta bli att pruta på bananerna på gatan eller ge
en cedi (20-25 cent, 3-5 oprutade bananer) till ett hungrigt barn, så
försvinner problemen ingenstans av det. Huvudorsaken till att jag vill bli
läkare: ett sätt att verkligen kunna påverka en människas förutsättningar till
ett värdigt liv. Och det var det jag tänkte. Om jag bara kunde fixa de där
kroppsdelarna. Sjukdom och fattigdom hör ihop också hemma i Finland, och båda
kan fungera både som orsak och verkan.
National Cultural Center är ett
ganska stort område, med gallerier och hantverksshopar, en restaurang och bar
(vegetarian dish = ris eller potatis med grönsaker, visade sig vara ris eller
pommes frites med lite sallad), ett museum och ett turistcentrum. Just nu finns
där också en marknad med afrikanska smycken, allt från kläder till väskor och
skor gjorda av afrikanska tyger, läderprodukter, träprodukter, tavlor och så
vidare. Min plånbok var sönder redan i Finland, men jag hade skjutit upp att
skaffa en ny till Ghana. Till min lycka hittade jag en lämplig på marknaden.
Men egentligen var vi på centret för muséet och turistinformationen, som båda
var stängda trots allt.
När vi var klara på området fortsatte
vi längre bort för att utforska omgivningen. Gatan var stor och smutsig, och
började kantas av små skjul byggda till stor del av plastpåsar, där människor
uppenbarligen bor. Även här sålde människor saker, och antalet ”ssss” och
insisterande rop för att få oss obruni att köpa deras kläder, tvättsvampar och tandborstar
växte. Här utanför stadens centrum fanns mest skolor och bensinstationer, och de
som kom gående emot på trottoaren emot eller stod med sina taxibilar längs
gatan började fråga oss vart vi var påväg. När vi kom till ringvägen som går runt
centrum av staden och såg hur stor och farlig den var, bestämde vi oss för att
ta en trotro. Jag hade åkt trotro en gång förut med R, och K hade aldrig gjort
det, men alla vet var sjukhuset ligger och flera människor var ivriga att
förklara för oss var vi skulle byta. Egentligen hade vi redan tidigare gått
nästan hela Bantama high street, så vi kunde ha promenerat istället för att ta
en till trotro upp för den, men det var en rolig upplevelse.
Den dagen fick vi två nya rumskompisar,
E från Tunisiens som rest runt lite i Ghana tillsammans med några andra tills
nu, och senare på kvällen tyska N, som väntat på sitt bortkomna bagage i Accra
några dagar innan hon kom till Kumasi i samma buss som de andra då det inte dök
upp. E hade ännu en kompis S i Accra som var sjuk men skulle komma senare, och
kom bara tillfälligt till vårt rum för att byta till det dit S skulle komma
senare. Nu kom vi äntligen iväg för att köpa lite grejer, då N måste få köpa
vissa saker, men i båda de varuhus vi besökte var dynorna slut.
Den här dagen var jag också med
om en liten olycka. Jag skulle försöka hänga upp N:s myggnät i taket när mitt
vänstra pekfinger plötsligt blev träffat av den smutsiga, äckliga takfläkten
som snurrade på så fort att den yttersta kanten av bladen var omöjlig att se
från den övre våningssängen där jag satt. Såret blev otäckt djupt och ganska
öppet för att bladet var så trubbigt, men benet klarade sig och känseln var så
gott som normal. Som tur hade K sinnesnärvaro och något infektionsförebyggande
medel speciellt för tropiska förhållanden, och nu en vecka senare är det då
svullna fingret som inte ville sluta blöda på ett dygn på väldigt god väg att
bli återställt (med ett ärr förstås men ändå) bara med hjälp av daglig sårvård
och antibakteriella plåster. Men väldigt rädd var jag då att få en större bestående
funktionsnedsättning i fingret eller en svår infektion och blodförgiftning, och
för orons och smärtans skull sov jag inte mycket den natten. Samtidigt: djupt eller inte, vad var ett väl desinficerat och omplåstrat sår i fingret mot de skador jag sett under dagen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar