Att ta sig till kampuset på egen
hand varje morgon har gått riktigt bra, bortsett från att vi aldrig kommer i
väg i tid då de andra tjejerna är så morgontrötta. På tisdag startade vi tjugo över
sju (planen var att starta sju) och hann precis fram till åtta tack vare att
trafiken inte ännu hunnit gröta till sig. När vi var klara för dagen måste E skynda
till hostellet för att byta rum, medan N och jag tog en sväng via National
Cultural Centre där en del av stånden fortfarande var öppna. Istället för E fick vi en portugisisk rumskompis, M, en underbar, varm person som jag genast kom bra överens med. På kvällen var det
filmkväll i ett TV-rum i en av hostellbyggnaderna, och vi fick veta att vi
nästa morgon skulle ha ett möte om veckoslutets utfärd, så vi fick mejla vår
handledare samma kväll och säga det.
På onsdag kom vi alltså väldigt
sent till kampus, men ingen var som tur sur trots att handledaren inte kunnat
läsa mejlet. På kvällen tog utbyteskommittén oss i två bilar och två taxin för
att äta pizza och glass. Jag hamnade i en av taxina, vars chaufför visade sig
inte hade en aning om vart vi var på väg. Han bara körde jättelångt åt något
håll, som tydligen ändå var ungefär rätt, efter den andra taxin som inte heller
visste exakt vart vi skulle. K bad chauffören att skruva ner den höga volymen
på radion så jag kunde ringa A och ge honom telefonen, som han skrek något i
innan han gav den tillbaka till mig och skruvade upp volymen igen och körde
vidare. Efter några sådana försök vände chauffören om och mötte A som kommit
för att visa oss vägen. På något sätt lyckades chauffören göra en u-sväng utan
att komma mer än tre bilar efter de andra, och snart hittade vi fram till
restaurangen – som inte längre hade pizza.
Hungriga for vi istället till ett
hotell med pool och restaurang, där pizzorna gräddades en i taget åt os 18.
Enligt Murphys lag fick jag och N vår delade pizza till sist, när alla andra
redan hunnit äta, och förutom att den inte var särskilt god (N övertalade mig
att ta något väldigt experimentellt med ungefär bara mynta och sesamfrön på)
var den också väldigt bränd. Någon glass blev det inte, för det var redan sent,
och nästa morgon skulle äntligen också klinik-utisarna börja sina utbyten,
byråkratin var äntligen färdig.
På torsdag hann vi precis i tid
till forskningscentret för att N och jag skulle hinna med i bilen till ett
sjukhus, där vi skulle hämta prover för vårt projekt. På sjukhusets väggar
hängde ebola-varningslappar med en meters mellanrum. Provtagningsrummet var
litet och enkelt, med en dörr som öppnade sig mot ett väntutrymme som låg
utomhus men under tak. Med en skärm och några omaka bomullsdraperier hade
rummet delats upp i två intervju- och ett provtagningsutrymme. Under den
förlängda förmiddag som vi satt där och följde med intervjuerna och
provtagningarna föll ribborna som draperierna var upphängda på ner från kanten
på skärmen där de vilade åtminstone fem gånger, en gång medan en kvinna höll på
att klä på sig där bakom.
På labbet har vi fått gå från att
följa med DNA-extrahering till att öva pipettering genom att flytta runt och
kombinera vattendroppar av olika storlekar i ett plastlock och slutligen till
att utföra DNA-extraheringens steg själva under handledning och övervakning.
Den kille som har ansvar för oss på labbet är väldigt tålmodig och förklarar
varje steg noga och testar oss med kontrollfrågor för att försäkra sig om att
vi förstår vad vi håller på med, så jag har lärt mig en hel del. Det blir inte
tråkigt heller medan N pipetterar eller när vi väntar på centrifugen, för han börjar
sjunga om det blir tyst. Nästa vecka ska jag skriva en första version av min
översikt och lämna in den för kommentarer, och förhoppningsvis också göra PCR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar