Jag hade mycket tid att skriva i början av veckan och lite i slutet, så nu kommer tredje utbytesveckan som ett monsterinlägg
På måndag återvände jag till
forskningscentret med nya krafter och skrev under dagen färdigt min första
version av översiktsartikeln mellan labbarbetet. Vi körde en RT-PCR på en del
av de prov som var kvar, denna gång med ännu noggrannare arbete och fick
äntligen ett resultat där det visserligen fanns ett problem med en kontroll,
men det gick lätt att tolka. Det trådlösa internet som it-killarna efter många
om och men lyckats dela åt mig fungerade inte på måndagen, så jag kunde inte
skicka min artikel till min handledare på labbet.
Efter den för mig ganska
produktiva dagen på labbet gick vill till den kaotiska marknaden för att köpa
tyger, eftersom vi blivit lovade att bli tagna till en sömmerska under veckan.
Vi hade inte särskilt mycket tid på oss innan solen började gå ner, och jag
hade som hade hoppats på hinna få syn på ”det perfekta” tyget hade jättesvårt
att välja, men jag köpte i alla fall ett tyg till en klänning åt mig själv och
två större tygstycken till mamma som önskat sig en bordduk som hämtning.
När vi kom till hostellet fick vi
reda på att gruppen planerat att åka till en restaurang, så vi bytte kläder och
hängde på. Restaurangen lär vara känd för sina pepparbiffar, men den kvällen
hade de bara tre av dem kvar, så det blev grymt rabalder bland köttätarna. De
som fick sina köttbitar var inte helt nöjda med dem: än var de överstekta, än
var pepparsåsen för pepprig. Men jag var nöjd med min vegetariska pizza, den
bästa pizzan jag hittills ätit i Ghana.
På kvällen mejlade jag min
översiktsartikel till min handledare, nervös för vad han skulle tycka.
På tisdag blev jag erbjuden hjälp
av en it-kille på forskningscentret att skaffa en ny kamera då den gamla är
kaputt. Han ringde någon som skulle hämta en kamera till forskningscentret
nästa dag så att jag kunde köpa den för 300 cedi (60 euro). Jag var tacksam för
erbjudandet, eftersom det är otroligt ansträngande att försöka köpa saker i
Kumasi annars också, och med elektronik är det alltid lite värre när man borde
kunna prova och lita på att det inte är stulet och så vidare.
Eftersom jag var klar med min
artikel så här långt och vi väntar med att göra fler PCR-körningar, hade jag
inte så mycket att göra på forskningscentret, så jag ägnade dagen huvudsakligen
åt att blogga. På eftermiddagen fick vi göra lite labbarbete när de nyaste
proverna skulle sättas i glycerol för förvaring, och det fick N och jag
faktiskt göra väldigt självständigt, utan särskilt mycket övervakning. Sedan
visade vår handledare på labbet oss forskningscentrets frysrum, dit proverna
förs för långtidsförvaring i -80°C. Sedan var vi egentligen klara för dagen,
men vi stannade en halvtimme till och väntade på E, som har mycket striktare
närvaroplikt än vi.
När vi kom tillbaka till
hostellet blev jag inbjuden till killarnas rum där den tunisiska killen S
skulle laga en tunisisk vegetarisk rätt. Garanterat vegetarisk mat, och den var
gudomlig!
Onsdag förmiddag var också tyst
på labbet, så N föreslog att vi skulle gå till den botaniska trädgården på
campus. Jag ville gärna se den, och när jag gick in till min handledare för att
fråga om min artikel och loggboken där jag borde få en utvärdering efter halva
utbytet bad jag om lov att använda förmiddagen där då det ändå inte fanns något
för oss att göra på forskningscentret. Formellt är det väldigt strikt med
arbetstiderna, men åtminstone han har stor förståelse för att man vill se sig omkring
i Ghana, speciellt om man framför frågan på ett smickrande sätt.
Campus är ganska stort och
forskningcentret ligger rätt långt från porten (jag kan inte riktigt uppskatta
avstånden för att taxina alltid kör olika omvägar), där skylten till den botaniska
trädgården pekar åt motsatt håll vid den första rondellen. N ville gärna passa
på att få lite motion, och jag hade ingenting emot det, så vi gick till fots.
Vi passerade två muséer som båda såg ut som om de inte varit öppna på länge,
trots att det ena var inrättat 2004. Med lite hjälp hittade vi till rondellen
och tog vägen uppför backen mot trädgården. Vi passerade något slags skola och
gick till porten för att försäkra oss om att vi ännu skulle fortsätta längs
samma väg. En vaktmästare i brun uniform skuttade fram till oss och var ivrig
att följa oss tillbaka till vägen och peka ut trädgården (som inte syntes
därifrån). Vi fortsatte gå, och efter en stund saktade en bil ned bredvid oss
och samma vakt steg ut från passagerarsätet och bad oss hoppa in. Vi tog emot
den korta skjutsen till den botaniska trädgårdens port.
Innanför porten satt en kille vid
ett bord med religiösa böcker och tog 1,50 cedi i inträde. Snart förstod vi
kopplingen till böckerna, då vi såg och hörde de andra människorna som var där.
Trädgården var i ganska naturligt skick och utan några skyltar som berättade
arternas namn. Mer eller mindre tydliga stigar ringlade mellan de höga träden.
Vackra fjärilar i alla möjliga storlekar och färger flög omkring, och stora
spindlar satt i sina präktiga nät. Från trädkronorna ljöd kvitter, krax och
sång från hundratals fågelnäbbar. Med varierande mellanrum fanns öppna platser
med bänkar, där människor gick ensamma av och an och bad högt som i trans eller
stod i grupper och sjöng och bad tillsammans. Här och där fanns stora
termitstackar som såg ut som meterhöga sandslott. Djupare in längs de
försvinnande stigarna kände vi oss minst lika mycket i djungeln som i Kakum.
Det kan hända att jag hinner gå tillbaka, med en fungerande kamera...
Tillbaka på forskningscentret
sade it-killen att han skulle ringa till kamerakillen och be honom komma. Snart
hörde ändå A från kommittén av sig och sade att hon skulle ta oss till
sömmerskan samma dag, så jag måste åka tillbaka redan 13:30 – och missa dagens
labbarbete. N stack till och med före mig, när tjej-S blivit bjuden av en vän att
följa med och träffa kungen. Själv föredrog jag att fara till sömmerskan, då
jag tvivlade på att de faktiskt skulle träffa hans majestät (vilket de inte
heller gjorde), och fortfarande levde i hoppet att hinna få köpa kameran innan
jag for. It-killen ringde kamerakillen och sade att jag åker klockan 13, men när
jag for kunde jag inte hitta honom, så jag vet inte vad som hände med den
kameran.
Det tog över en timme att ta sig
till sjukhusområdet, men som väntat hade avfärden till sömmerskan skjutits
fram, och sedan måste vi ytterligare vänta på en tjej som missat att vi var på
väg och just kom från sjukhuset när vi skulle gå. Också resan till sömmerskan
tog förvånansvärt länge, omkring en timme. Jag har sätt många sömmerskor i
närheten av sjukhusområdet, men förstås kan man inte garantera att alla är bra.
Den här är den som A brukar anlita, och hennes kläder ser alltid bra ut. Vi
steg av trotron vid en marknad där de sålde sådant jag hoppats på att slippa
se: levande djur i för små burar. Härifrån var det ännu en liten promenad till
det lilla huset där fyra kvinnor satt och sydde på trampsymaskiner. Vi blev
varmt emottagna, erbjudna vatten och sittplats på en bänk som bars in i det
lilla rummet, som nu blev alldeles smockfullt. Sedan fick vi titta på olika
klänningsmodeller på planscher och i tidningar, och A hjälpte oss att förklara
för sömmerskan hur vi ville ha våra kläder. Jag bestämde mig för att mitt tyg
var så brokigt att jag ville ha en enkel, smal modell.
På hemvägen bestämde jag, den
andra finska flickan och en österrikisk flicka som också är vegetarian för att
gå till en indisk restaurang den kvällen. Alla tre tunisier (E, S och S) hängde
på och vi hittade en taxichaufför som tog oss alla 6 i en bil för 10 cedi (2
euro) till restaurangen, som ligger en bit utanför centrum. Stället var
snofsigt enligt ghananska mått, med vita dukar och välklädd personal, men helt
folktomt. Servitriserna verkade nästan lite ovana att hantera kunder, utan att
överdriva kom de fem gånger tillbaka till bordet för att fråga vem av oss som
beställt vad och ändå hämtade de fel öl åt S. En kvart efter att vi beställt
för första gången kom de och sade att tandoorikycklingen som S beställt var
torr och bad honom beställa någon av rätterna som lämpar sig att äta med ris.
Sist och slutligen tog det ändå
inte så fruktansvärt länge att få maten, och den var helt perfekt, sånär som på
ärterna som var lite mosiga. Så skönt att äta mat som verkligen smakar
vegetariskt, och så gott med koriander, naanbröd och paneer! Det störde mig
inte ens att äta ris igen, jag hade inte ätit det på några dagar, och det är
ändå en annan sak med indisk mat.
Det var en enorm portion men jag
hade nästan lyckats äta den när servitriserna kom och dukade av (ghananerna har
en viss tendens att villa duka undan medan man fortfarande äter, men det
fenomenet är bekant från släkten där hemma, så jag tar det inte så hårt som en
del andra och är beredd att skrika till om jag inte är mätt). Med samma bad vi
om notan, som vi antog skulle ta tid att få, och ringde taxichauffören för att
han skulle hinna dit och plocka upp oss på samma tid. Mycket riktigt hann vi be
om den tre gånger innan vi såg något hända, trots att det fortfarande inte var
mer än två andra sällskap på restaurangen och servitriserna var tre. Igen kom
de några gånger och gick igenom vad var och en beställt, och tillslut såg vi
att de tog fram en stor räknemaskin. De verkade så överbelastade av att skriva
6 räkningar och sedan springa av och an med de två pärmarna de hade för notorna
för att byta papper och pengar i dem att jag inte iddes påminna dem om att jag
bett om att få mitt naanbröd med i en påse.
Trots allt fick vi vänta någon
minut på taxin, men resan hem gick bra och jag sov gott med magen proppfull av
kryddig, indisk mat (den största foodbabyn på den här resan).
Torsdagen var en regnig dag. På
forskningscentret hittade jag min handledare i full färd med att skriva
kommentarer till min översiktsartikel. Han sade att den var väldigt bra och
ville att jag skulle göra om den till introduktionsdelen i en artikel om
HPV-studien och att jag skulle hålla en presentation för hela fakulteten där
hemma (ett förslag som fick mig att brista i skratt, men han tog det mycket
allvarligt). Det var ganska uppenbart att han tyckte att jag skulle lämpa mig
bra som skyltfönster för forskningscentret och Ghana hemma i Helsingfors (det
är förresten många här som ger mig förslag på vad jag ska berätta om Ghana när
jag kommer hem), men än sen. Jag kan nog rekommendera det här äventyret åt vem
som än är intresserad.
It-killen som skulle hjälpa mig
att skaffa en kamera och N att skaffa en telefon syntes inte till på hela
dagen, men som tur kunde vår labbövervakare beskriva hur jag skulle komma till
en pålitlig elektronikaffär. Kameran var några tiotals cedi dyrare än den
it-killen hade hittat, men jag var desperat och definitivt beredd att betala 70
euro för en kamera som verkade och visade sig vara bättre än min gamla. Jag
måste ju ha något att fota elefanterna med på veckoslutet i nationalparken!
Sedan gick vi till en lite skummare liten affär där N tidigare hittat en
telefon hon var intresserad av, men den var tyvärr såld, så det som skulle ta
två minuter tog närmare 45 minuter då det skulle letas och laddas och provas.
Under tiden blev jag igen förhörd
av en kille som ville försäkra sig om att jag sköter min kontakt med gud
ordentligt, men jag har blivit ganska bra på att föra den typen av diskussioner
vid det här laget. Jag bara talar om godhet och kärlek och inspiration och
sådant, ”Man kan väl säga att gud finns i kontakten mellan människor”, ”Ja,
exakt, jag gillar hur du säger det, tycker du att ett liv där man bara lyssnar
på sig själv är ett bra liv?”, ”Det saknas något i ett sådant liv”, ”Ja, precis”.
Det kan till och med vara skönt att föra sådana diskussioner. Det stör mig inte
längre att min samarbetspartner kallar ämnet för gud, jag kallar det för
kärlek, livets mening, hopp, godhet. Det som gör skillnaden mellan två
människor tillsammans och två människor för sig.
Sedan gick vi en sväng till
marknaden, för N ville ha fler tyger att låta sy upp innan hon skulle ge sig av
till sömmerskan. Hon skulle egentligen åkt dit tillsammans med S tidigare, men
S hade stuckit iväg utan henne och var redan där när N provade sin telefon
genom att ringa till henne.
På kvällen blev det i sista
minuten kris kring veckoslutets resa, då kommittén bokat in oss för annan
ackommodation än vi trott och priset på bussen steg då tre deltagare hoppade av
i sista minuten. Själv var jag mest orolig och hade dåligt samvete för att N
hade tagit trotron ensam ut till sömmerskan med sina klänningstyger och ett
andra tyg åt mig, när mörkret redan börjat falla. Jag ångrade att jag inte åkt
med, samtidigt som jag var otroligt trött och ville äta, packa inför resan och
tvätta kläder. Jag ringde sömmerskan och bad henne ringa när N kom dit,
eftersom jag ville spara på N:s telefonbatteri vars skick vi ännu inte visste.
Men N klarade sig bra, alla människorna i trotron hade varit ivriga att hjälpa
henne och hennes telefon fungerade utan problem. När hon kom till hostellet
sade hon också att hon inte ens skulle tillåtit mig att följa med ända ut dit,
så mitt samvete kändes lite lättare. Råddet kring resan redde också ut sig till
slut, fast A nog var lite sårad och upprörd över kritiken mot hennes
organiserande. Vår grupp är ändå en ganska trevlig och smart grupp, och fast
ingenting här i Ghana är klart från början eller enkelt, så ordnar sig det
mesta till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar