Det första officiella utbytesveckoslutet: party, apor och vattenfall

På fredag kväll, efter att ha gjort mitt bästa för att börja på min översiktsartikel utan internetanslutning (det trådlösa nätet på forskningscentret är inte öppet för studerande och min laptop saknar input för det trådiga), firade vi vårt första utbytesveckoslut tillsammans med hela gruppen och några lokala studerande. Först tog de oss till casinot på stadens flashigaste hotell, där många faktiskt vann lite pengar på black jack och roulett. Efter det for vi till en klubb som enligt min guidebok främst befolkas av prostituerade på nätterna, där biljardbord prioriterats över dansgolv och där restaurangen på övre våningen serverade stora portioner med berömda sandwichar med franskisar som även nu fick högt betyg. Jag för min del försökte rätta till onsdagens pizzabesvikelse med en margherita, vars botten var förvånansvärt tunt och gott.

Efter ett tag på klubben for största delen vidare för att dansa, men M, N och jag hade beslutat redan tidigare att komma tillbaka till hostellet i tid för att hinna sova några timmar innan lördagens utflykt. Lite snopna var vi nog att vi inte hann dansa, vi hade hellre gjort det tidigare istället för att hänga där på casinot först...

Nästa morgon steg vi upp klockan 5 (jag efter 3 timmars sömn, de flesta efter en) för att kunna starta iväg mot apreservatet Boabeng-Fiema, som inte ligger särskilt långt från Kumasi geografiskt, men speciellt de sista 30 kilometrarna av vägen är i så surrealistiskt skick att resan i den trånga lilla skrangliga bussen tog närmare fem timmar. De flesta sov största delen av vägen och hann kompensera lite för den korta natten trots att vi med jämna mellanrum vaknade när bussen skuttade över ett hinder.

Vår guide på reservatet var en mysig äldre, halvt tandlös man som berättade myter om reservatet och hävdade i sten att aporna hade sina strikta revir och aldrig skulle korsa stigen eftersom det skulle innebära strid mellan de olika flockarna, samtidigt som nunnemarkattorna glatt hoppade av och an genom trädkronorna över våra huvuden. De små aporna var inte alls blyga, utan poserade lugnt för våra kameror och lät sig till och med klappas. De betydligt större svartvita colobusaporna var något skyggare, men inte verkade heller de särskilt stressade, och trots att det vid huvudbyggnaden fanns en sträng skylt om att man inte fick mata djuren, uppmuntrade guiden oss att muta aporna med bröd eller vad vi råkade ha med oss.

De lyckliga apornas livsmiljö är fantastiskt vacker, med träd som för vem som helst ser inbjudande ut att klättra i.

Samma träd som ovan, sett inifrån.

Nunnemarkattorna tittade lugnt tillbaka på alla beundrande ansikten.

De var inte heller rädda att komma ner på marken.

De svartvita colobusaporna satt hellre högre upp i trädkronorna.

Byn vid apreservatet.

Efter apreservatet var det dags för ytterligare några skumpiga tupplurar på väg till Kintampo-vattenfallet, som är ett av Ghanas största och omgivet av en fantastisk grönska,

Vattnet faller i tre stadier, de första två är inte särskilt höga, men för att komma till foten av det sista måste man klättra ner 152 steg för en brant trappa.

Trots den potentiella risken för parasiter var det många som vadade i det grunda vattnet och rutschade på de hala klipporna, men under den tid vi var nedanför fallet (det måste ha varit under en timme) var det två som halkade eller snubblade och slog huvudet så hårt i stenarna att de måste bäras upp. En av pojkarna som föll hade precis innan tagit en gruppbild på oss, och det kändes hemskt för oss som medicinstuderande att lämna honom där med sin grupp, som vi inte var helt säkra på att förstod riskerna med att slå huvudet sådär hårt. I Finland skulle man antagligen a) inte få simma i vattenfallet och b) ändå ha förstahjälpskunnig säkerhetspersonal på plats ifall någon föll i, halkade eller fick värmeslag. Men vi är i Ghana.

Efter matsäck på en rastplats intill vattenfallets parkering var det dags att påbörja resan hemåt. Det blev en lång dag, men jag fick se några av de vackraste platser jag någonsin upplevt.

Vår buss passerade byar i olika storlekar med hus byggda av tegel, breda träplankor eller lera, och inte vet jag hur människorna lyckades se oss för avstånden och hastigheten, men var vi åkte hördes glädjetjut från barnen som kom springande och vinkande mot bussen (obruni, obruni!)

På söndagen hade jag äntligen tid att ta det lugnt, tvätta mina kläder, blogga och vila ut inför den kommande veckan  – den andra utbytesveckan av fyra.