Forskningscentret

På måndag morgon blev vi följda av ytterligare en ghanansk tjej till kampusområdet för att sköta det formella inför utbytet. Forskningscentret där vårt utbyte äger rum ligger (beroende på trafiken) en ca 40 minuters resa till fots, med en trotro och en kampustaxiresa från sjukhuset, och i ett idealfall skulle vi ha fått bo på kampusområdet, på ett bekvämare och dyrare hostell, istället för vid sjukhuset. Eftersom största delen av gruppen, som deltar i det kliniska utbytesprogrammet, bor här, är det ändå bättre att vi får göra de här resorna varje morgon och eftermiddag.

Tjejen som skulle följa oss fastnade i trafiken, men N och jag hittade ett litet kök där en kvinna sålde stekt ägg med bröd i ändan av en hostellbyggnad, så vi tog oss en frukost medan vi väntade. Förutom oss två var det tills vidare bara E som deltog i forskningsutbytet, hennes kompis S som fortfarande var kvar i Accra skulle hänga på oss bara hon kryade på sig. Till slut kom vi iväg och fick lära oss var vi skulle hitta vår trotro och kampustaxi. Trots att trafiken är ett totalt kaos fungerar de olika transportsystemen förvånansvärt tydligt och bra när man en gång förstår dem, och i sen helhet kostar resan från sjukhuset till kampus 2 cedi, knappt 50 cent.

På kampus fick vi först gå till ett ”kafé” (en datasal skulle jag kalla det), för att fylla i en elektronisk blankett som tydligen absolut måste vara ifylld före vi kom till forskningscentret, men som bara två av oss fått länken till och det kvällen innan. Jag var fruktansvärt trött efter min jobbiga natt (fortfarande utan dyna men med värk och oro) och försökte att inte röra för mycket på mitt svullna finger när jag skrev så att det skulle få sluta blöda någon gång, men iväg fick vi våra blanketter och sedan gick vi till forskningscentret, där vi blev strängt anvisade att önska alla vi såg god morgon.

Tydligen hade kommunikationen mellan utbyteskommittén och forskningscentret inte riktigt fungerat som den skulle, för den vetenskapliga ledaren för centret hade inte väntat oss och var själv precis på väg till flygfältet för sin semesterresa. Han tog sig ändå tid att ta emot oss efter ett tags väntan, och såg till att vi blev omhändertagna och att vårt utbyte kunde förverkligas trots allt. Vi blev lämnade på centret för information och bekantning, och skulle bli mötta när vi var klara av samma tjej igen så hon kunde visa hur vi kommer därifrån. Arbetstiden också för oss skulle vara 8-17 varje dag med en timmes lunchpaus, och vi fick tre blanketter att fylla i, delvis med samma information som den vi fyllt i på nätet.

Det sjukaste var en lista på all personal på centret från ledning till städare och bilmekaniker (har inte räknat, men det är två A4:or) som vi skulle söka upp och presentera oss för, och be om deras underskrift för att bekräfta att vi introducerat oss. Först förstod vi det som att vi skulle vara tvungna att lämna in listan med underskrifter redan samma dag, men det visade sig sedan att vi kan fortsätta komplettera den under hela utbytet och att alla på listan inte ens är där längre eller just under augusti. En utbytesstuderande från USA sade att han varit där en månad men ännu inte hittat alla som ska skriva under. Det positiva med systemet är att vi nu vet hur många som arbetar på centret och att alla är införstådda med att var och en ska ta sig tid att tala med oss åtminstone en gång. Nackdelen är att det blir ännu mer pinsamt om man glömmer ett namn eller ett ansikte.

Forskningscentret är rent och prydligt med konstant rinnande vatten och egna elgeneratorer, och ligger väldigt trevligt i en lugn och grön miljö med en separat byggnad med en kafeteria som säljer frukost och ghananska luncher. Laboratorierna verkar vara av väldigt hög standard med delvis splitterny utrustning, och det faktum att det inte är lika stort överflöd på alla tänkbara prylar här som i Finland upplever jag närmast som en positiv sak när det kommer till laboratorieutrymmen.

Under vår första dag på forskningscentret fick vi några underskrifter på vår lista och sedan fick vi nästan direkt gå till våra forskningsgrupper och få en idé om deras arbete. N och jag är båda i en grupp som arbetar med papillomvirus i HIV-patienter, och E arbetar med tuberkulos. Vår handledare sade att vi får skriva en översiktsartikel om vårt ämne som han utvärderar om vi så vill, och att vi gärna får följa med också andra forskningsgruppers arbete om vår egen inte har laboratoriearbete på gång.

Jag var lite för trött för att fullständigt kunna uppskatta att vi fick börja så direkt och hade verkligen hoppats på att få fara hemåt tidigare än klockan 17, men killarna i labbet är jättetrevliga och jag, som inte har speciellt mycket erfarenhet av varken laboratoriearbete eller forskning i allmänhet, fick känslan av att jag kommer att lära mig en hel del.

På vägen till hostellet försökte vi handla lite kläder på gatan åt N, vars bagage fortfarande inte hörts något av, men det började bli mörkt och vi återvände snart till hostellet, där K var lika trött som vi efter att ha fått hjälpa och visa runt alla kliniskutisar som kommit dagen innan. Men hon hade hunnit köpa mig en dyna på gatan mellan varven! Det och lite paracetamol lät mig sova bättre nästa natt.