söndag 23 november 2014

Redred i England

På torsdag hittade jag äntligen matbananer i Cambridge (jag var faktiskt inte ens säker på att man över huvudtaget kunde köpa dem här, men i östra delen av staden finns en gata med några internationella matbutiker) och kunde laga redred. Jag saknade maträtten nästan genast då jag kom tillbaka från Ghana, men eftersom ingredienserna inte går att köpa i vilken supermarket som helst varken i Finland eller England, så har det inte blivit av att laga det förrän nu. Bönorna hade väntat i skåpet redan i flera veckor på att jag skulle få ihop de andra ingredienserna.

Redred ska egentligen lagas med röd palmolja (det är den som gett rätten dess namn), men det fick jag inte tag på den här gången. Istället använde jag solrosolja och en liten aning sesamolja för att få den nötiga tonen. Jag följde ungefärligen det här receptet, med några undantag
- oljan, som sagt
- istället för de torkade bönorna använde jag två burkar konserverade, som jag bara sköljde igenom och lät koka med ett tag på slutet
- gul lök istället för röd (det är det i en del versioner av receptet också)
- istället för de färska tomaterna använde jag en kartong krossade tomater och minskade på mängden vatten
- på slutet lade jag i ca en halv tärning grönsaksbuljong, vilket också ingår i många versioner av receptet och vilket fick det att smaka som jag kommer ihåg att redred smakade i Ghana

Flera i huset (vi bor med ett gäng andra studerande) blev intresserade och ville smaka, och alla  tyckte det var jättegott. Jag var också själv rätt nöjd med resultatet efter nästan två timmars kockande. Köket doftade sött och jordnära av stekt matbanan och mustig stuvning, nästan så jag glömde bort det engelska höstregnet utanför. Detta är verkligen inte snabbmat, men det blev en snabb liten smakresa tillbaka till underbara Ghana.












tisdag 9 september 2014

Hemåt

Nu är jag tryggt hemma i Finland igen, så nu kan jag berätta hur mitt äventyr slutade.

På måndag morgon åt vi vår sista pannkaksfrukost på hostellet i Busua, och så packade vi och gick till stranden för att beställa smörgåsar till lunch då vi visste att det skulle ta en evighet. Jag försökte ännu leta rätt på juice man för att få min växel, men medvetet eller omedvetet lyckades han gömma sig för mig.

Eftersom vi var 6 som skulle till Accra nu med alla väskor behövde vi två taxin till bussationen i Takoradi. Vi hade samma otur som i Kumasi: det fanns bara tre platser kvar i bussen som stod där, så vi fick vänta på nästa igen. Under bussresan ringde vi omkring för att försöka hitta ett billigt ställe att övernatta på i Accra, eftersom studenthostellet där inte kunde inkvartera mig, N och den andra finska flickan M. Vi beslöt oss för att boka sängar på ett annat hostell istället, där N sovit medan hon förgäves väntat på sitt borttappade bagage under sina första dagar i Ghana.

Ganska snart började N må illa och spy. Nästan framme i Accra var det så illa att vi måste stanna bussen så att hon kunde gå ut en stund. Så placerade vi henne längst fram i bussen tills vi kom fram. I Accra försökte vi hitta en taxi, hålla reda på bagaget och undvika att tappa bort varandra medan X:s kompis föll i en lerpöl och N låg och kastade upp på trottoaren. När vi hittat en taxi som gick med på att lämna av oss tre på hostellet och sedan föra S till Tema, en liten by intill Accra där hon hade en vän, hade vi tappat bort killarna och hade ingen chans att flytta allt bagage över gatan och hålla ett öga på N samtidigt. På något sätt löste sig situationen och vi sade snabbt hejdå till killarna, stuvade in oss själva tillsammans med kappsäckar, ryggsäckar och handväskor i taxin och for iväg. Vi fick stanna också taxin en gång för att N skulle få spy, och på hostellet bad hon att få byta sin säng mot ett singelrum. I åttapersonersrummet där M och jag sov fanns två nittonåriga norska flickor som nyss kommit till Ghana för att frivilligarbeta i tre månader. De verkade ha en liten kulturchock, men vi lugnade dem och berättade om alla underbara saker vi sett och varit med om under resan. Vi bjöd dem med oss till en indisk restaurang nära hostellet som min guidebok prisade, men den visade sig vara stängd, så vi åt istället på hostellets egen restaurang.

N:s magproblem visade sig vara mer än åksjuka: det blev bara värre. Vi försökte få i henne lite elektrolytlösning, men hon vägrade dricka ens vatten. Vi lämnade henne med en fräsch 1,5 litersflaska kallt vatten och kom överens om att kolla hur hon mådde nu och då.

Halv ett på natten hade jag ännu inte somnat, så jag gick en vända ner till N:s rum för att se hur det gick. Där hittade jag henne med ett sår i hakan och en lite förkortad framtand. Hon sade att hon svimmat på toaletten när hon gått för att spy. Jag ringde och väckte M och bad henne komma ner, och hon tittade på tänderna och såret och putsade och plåstrade om. Det var inga allvarligare skador men vi var förstås lite förskräckta. Jag bad receptionisten att låsa upp restaurangen så att vi fick ett sugrör, för N orkade inte sitta upp och dricka. Nu lyckades vi också få i henne lite elektrolytlösning. Vi borde förstås ha övertalat henne att dricka tidigare, så skulle kanske olyckan inte ha skett.

Tillbaka i vårt rum blev också M magsjuk, och jag fick gå ner några gånger under natten och köpa vatten från restaurangen. N hade slutat spy, men mådde fortfarande dåligt. Nästa morgon bad M mig åka med i taxin till flygfältet för att kolla att hon klarade sig dit, och det gjorde jag. Åsynen av British Airways check-in fick hemlängtan att välla över mig, och det var svårt att lämna M där och ta taxin tillbaka till hostellet. Det hade varit en fruktansvärd natt och det var ännu nästan tolv timmar tills jag skulle få stå där i check-in -kön.

Tillbaka på hostellet fick jag min första varma dusch på fem veckor, och höll på att bränna mig. Kranarna var som vanligt av engelsk typ, med skild kran för varmt och kallt, men på alla ställen jag hittills varit i Ghana betydde den röda eller blå ringen på kranen ingenting, om det ens fanns två alternativ. Här blev vattnet ändå varmt efter en stund, men jag blev så överrumplad av att få varmt vatten över mig att jag inte förstod att reagera innan det blivit nästan skållhett. Nå, ingen större skada skedd eftersom trycket var så dåligt.

N mådde som tur bättre och lyckades äta lite frukost. Jag var ännu rädd att också jag skulle börja kasta upp och få diarré, men frukosten gick bra för mig också. Jag var ändå fruktansvärt trött och olustig efter natten, och stannade på hostellet hela dagen fast N träffade en vän i Accra. På hostellet fanns en pensionerad gammal hippie som kommit till Ghana för att stanna i två veckor, han ville se sig om i världen sade han. Jag spenderade tiden dels med att lyssna på musik och titta på webb-tv, dels med att tala med denna gamla hippie och några ghananer på hostellets terass. Accra lockade mig inte alls den dagen, men jag får se mig om i huvudstaden en annan gång.

Trafiken i Accra var förskräcklig till och med jämfört med Kumasi, så jag ringde taxi redan klockan 18 fast mitt flyg gick 22:50 20 minuter från hostellet. Mitt mål var att vara minst tre timmar i förtid på flygfältet, eftersom alla sagt att köerna där rör sig så fruktansvärt långsamt. Det tog nog mindre än en timme att komma fram, men det var ändå skönt att vara i tid. Framför check-in stod några anställda och vägde folks bagage. Jag försökte ställa mig i kö för att få min väska vägd men misslyckades gång på gång. Till slut vinkades jag fram till en våg. Min väska vägde lite på 15 kg, bara några hundra gram mer än jag kom, trots allt jag köpt i Ghana, men kanske blåbärssylten faktiskt vägt nästan lika mycket. Jag fick en handskriven lapp där det stod 16 och blev viftad mot en disk.

Där stod en kille och tittade ut i luften i ett par minuter, innan han kände sig beredd att checka in min väska. Han kollade mitt pass och boarding card men verkade inte alls intresserad av den lilla 16-lappen som jag köat så länge för att få. Han pekade lite halvhjärtat med handen framför sig och sade att jag skulle till gate 1. Jag hittade en trappa till andra våningen där folk stod och skrapade sig i huvudet över de där blanketterna igen för att bli genomsläppta till gränskontrollen. Tjänstemannen i en av de många akvarierna frågade vad jag lärt mig i Ghana och tog en bild av mig. Tydligen hade de skrivit i mitt pass när jag kom att jag skulle vara i Ghana bara i 30 dagar, men det blev inga problem och mitt 90 dagars visum var förstås i kraft.

Security checken bestod av två uppsättningar väskröntgen och metalldetektor. Jag tror jag var den enda som tog fram min minigrip-påse med väskor inför kontrollen trots att det fanns en liten plansch om vätskebestämmelserna i ett hörn. Jag fick också känslan av att metalldetektorn inte fungerade, eftersom jag blev kroppsvisiterad även om ingenting pep eller blinkade när jag gick igenom porten.

I avgångshallen fanns shoppar med souvenirer och resedynor i afrikanska mönster, men den var inte stor. Allt hade gått relativt smidigt på flygfältet så jag fick vänta ett bra tag. Väl ombord på flyget somnade jag nästan genast. Den här gången väckte personalen mig bara med middagen vid ghanansk midnatt ungefär, inte med frukosten på morgonnatten. Det var också andra som missade den, men de som bad om den fick den vänligt serverad i efterskott. Själv var jag för trött för att bry mig, då detta var min andra stökiga natt i rad.

På Heathrow kände jag mig redan hemma. Bara det faktum att jag visste hur och att saker fungerade kändes alldeles underbart. När jag satt i bussen från terminal 5 till terminal 3 och stirrade utmattat på den animerade videon om hur smidigt det är att byta flyg här kom jag på mig själv med att tänka att jag älskar det flygfältet.

Efter att ha gått genom en security check igen och borstat tänderna styrde jag stegen raka spåret mot Eat. för att äta min efterlängtade hummus-falafel -wrap och, aah, en sojacappuccino! Jag märkte att folk tittade konstigt på mig, men jag kunde inte låta bli att le som ett fån åt de här smakupplevelserna, underbart vardagliga delikatesser.

Några timmar senare vid gaten till helsingforsflyget var jag plötsligt omgiven av vanliga finländska londonresenärer, shoppare, som inte hade en aning om vilket äventyr jag varit med om. Det kändes väldigt underligt. Under den senaste månaden hade ju alla obrunin jag träffat på varit med om liknande afrikanska vardagsäventyr som jag, och det fanns ett slags omedelbar gemenskapskänsla som bottnade i denna förståelse för varandras erfarenheter. Nu kände jag mig plötsligt istället som ett solbränt, smutsigt och utmattat undantag bland dessa bleka, utvilade och uppiffade människor.

Nästan hela den andra flygresan sov jag som en hund, med ett halvt öga på skärmen för att se om planet var i förtid eller försenat. Jag vet inte om jag någonsin väntat så otåligt på landningen, samtidigt som jag var lite stressad då jag tappat bort min finländska SIM-kort i  Ghana och inte hade något enkelt sätt att kontakta min pojkvän, som skulle möta mig.

Min väska var bland de första som uppenbarade sig på bagagebandet och jag tog den och nästan sprang till ankomsthallen... dit ingen ännu hunnit fram för att möta mig. Planet hade varit lite grann i förtid. Men snart fick jag syn på pojkvän och lillebror. Nu var mitt äventyr slut för den här gången.


onsdag 3 september 2014

Sista veckoslutet: Busua

På fredagen morgon packade jag, N, den tunisiska tjejen S och den spanska killen X ihop det sista av våra saker, åt en sista frukost på hostellet och startade vår resa mot Busua, där många av våra vänner redan väntade på oss. Vår avfärd försenades lite av att R, minns ni, hon som bodde i rummet mitt emot och hjälpte mig så mycket de första dagarna, kom över till rummet där nu bara N och jag bodde. Hon ska tillbaka till London snart, vilket är kul för mig för där kommer jag också att röra mig under de närmaste åren. Söta R, hon hade inte uppfattat att vi skulle ge oss av redan på morgonen så hon var väldigt besviken när hon inte hann laga en avskedsmiddag åt oss, och vi hade inte hunnit ses särskilt mycket sedan början av utbytet eftersom hon hade en massa sluttenter, men vi tog oss i alla fall en pratstund med henne nu.

När vi äntligen hittat en taxi som gick med på att klämma in  oss allihop med bagage och allt till ett rimligt pris kom vi iväg till busstationen. Också dessa bussar kör enligt fyll-upp-och-åk-principen, och till bussen som stod där när vi kom fanns bara två lediga platser. Som tur var fanns det en massa passagerare som inte rymdes med, och nästa buss kom någorlunda tidigt, och efter mycket såsande i folkmassan lyckades vi få våra biljetter köpta och vårt bagage packat ombord. Resan tog omkring 6 timmar, och trots att bussen bara gjorde ett kort stopp på vägen hann vi inte fram till Takoradi före mörkret.

I Takoradi, ca 30 kilometer från den lilla byn Busua, attackerades vi av ett helt gäng människor som började slita i våra väskor och gräla med varandra om huruvida vi behövde en taxi eller en trotro. Det är normalt att ghananer är ivriga att hjälpa, och att fattiga människor försöker tjäna en slant genom att med våld hjälpa en med bagaget och sedan tigga efter pengar till mat, men det här var helt extremt och tedde sig nästan hotfullt. Det gäller bara att själv hålla i sina väskor hela tiden och bestämt säga nej tack, jag behöver inte hjälp, var snäll och backa lite. Som tur fanns en kille på bussen som hjälpte oss lite och när vi satt i taxin och ansiktena trycktes mot fönsterrutorna och händerna sträcktes in mot oss ropade han att vi inte skulle ge dem något. Och det var säkert så man borde ha gjort, när jag gav en cedi till en av männen som lyft in min väska i bilen blev uppståndelsen och bråket bara ännu värre. Hur man än gör i den situationen känner man sig hemskt. Om man lyckas låta bara en människa hjälpa en med väskan kan man ju ge honom en slant, men om de är omkring 10 stycken så kan man ju inte heller ställa sig och dela ut alla sina småpengar, det blir bara galnare.

Som tur var taxichauffören bra och tog oss snabbt ut ur folkmassan och ut i mörkret. På vägen till Busua blev vi stoppade i en polisspärr och chauffören ombads stiga ut, för polismannen hade fått för sig att han ville ha pengar av oss. Vår räddande chaufför sade ändå nej, och efter att ha lyst oss alla i ansiktet med sin led-lampa och frågat vart vi skulle, varför och var vi hittat chauffören, nöjde sig polisen med det. Tur!

När vi kom fram till vårt hostell i Busua satt de andra och åt humrar på en restaurang tvärs över vägen från vårt hostell (karnivorerna köpte varje dag färsk fisk eller hummer direkt från fiskarna och fick den tillagad på någon av restaurangerna till ett billigt pris). Det var strömavbrott i byn, så vi såg nästan ingenting, men vi kunde höra havet genast när vi steg ut ur taxin då musikanläggningarna var nedtystade av elbrist. När vi fått in våra väskor på rummen (där lamporna fungerade eftersom hostellet hade en generator) gick vi till en annan restaurang på stranden som serverade god vegetarisk mat som man visserligen fick vänta på minst en timme, men väntan hör Afrika till och jag var mest tacksam att äntligen få bra vegemat, även om också burriton innehöll ris som jag börjar vara djupt le på.

Nästa morgon gick vi efter den inkluderade frukosten (omelett eller choklad/banan-plättar med de vanliga "tea"-alternativen Lipton, Nescafé eller Milo) gick vi de hundra metrarna ner till stranden, som jag nu första gången såg i dagsljus.

Vid horisonten syns en liten ö som hör till Busua.
Lördagen spenderade vi huvudsakligen på stranden. Vädret var lite molnigt, men helt ok. N, S och jag delade på 1,5 liter färskpressad fruktjuice gjord av Busuas berömda juice man. Den var jättegod, men trots att han först verkade väldigt mån om sitt rykte gav juice man mig aldrig min växel tillbaka så flaskan kostade 20 cedi istället för 13 som det var sagt.

Karnivorerna köpte fisk som grillades på strandrestaurangen och jag åt en god bönrätt med avokado (och ris...) på samma restaurang. Största delen av gruppen skulle åka hem nästa dag, så på kvällen gick vi till en takterass på ett av de små hotellen. Sedan fortsatte en del till en klubb på stranden medan de tröttaste av oss gick till rummen. Efter en stund slocknade lamporna på rummet och en halv sekund senare hörde vi ett besviket "oooh" från stranden där musiken tystade igen.

På söndagen åkte som sagt de flesta iväg till Accra för att ta sig hemåt, medan N, S, X och vi två finska tjejer stannade kvar. X:s spanska kompis som var på utbyte i Accra joinade oss under dagen. Vi tog en promenad till byn intill. I den för Ghana turistiga strandorten rör sig mest utlänningar, och de lokala är vana vid obrunin, så Busua blev en paus från obruni-uppmärksamheten för oss, men när vi på söndag tog en promenad till den intilliggande byn fick vi desto mer uppmärksamhet. Barn som bodde längs vägen sprang fram och high-fivade oss och ville bli fotograferade, och alla hälsade antingen glatt eller surt på oss, beroende på deras inställning till obrunin.

Efter promenaden bestämde sig X:s kompis och jag för att ta en surflektion. Det kostade många blåmärken och var ganska tungt, men jag hiffade tillslut hur man fångar vågorna och ställer sig upp på brädan.

Surfskolan ligger nästan rakt bakom hostellet där vi bodde, bilden är tagen från vår stamrestaurangs håll. Längre bort skymtar fiskebåtarna.

Fiskebåtarna på närmare håll. Här kan man köpa färsk fisk, hummer, bläckfisk, beroende på dagens fiskelycka.

I Busua som överallt går getter, höns, hundar och katter fria. På bilden en getfamilj och en liten hundvalp.

På kvällen hade killarna fått tag på en bläckfisk som de lät tillaga på en av restaurangerna, och medan N och S redan hade gått och lagt sig (vi var alla fruktansvärt trötta hela tiden utan att egentligen göra så mycket, men det var väl hela månadens upplevelser som började tynga på när vi äntligen fick andrum) gick vi andra till restaurangen. Den andra finskan och jag delade på en pizza, som mer liknade en plätt och var gjord i en stekpanna. Det var nog för mig ett rekord i underlig pizza, men vi fick i alla fall inte matförgiftning fast osten gjorde oss lite tveksamma. Vi hade tänkt att ännu äta ordentligt på strandrestaurangen med de andra flickorna när de vaknade, men de vaknade inte mer den dagen och eftersom det började regna så stängde restaurangen köket, men vi tog i stället var sin piña colada med killarna innan vi gick till rummet och åt bröd och bönor.


Busua var avslappnande, och det var verkligen tur att vi fick vila ut lite, för det sista dygnet i Ghana blev tyngre än vi kunnat vänta oss...

måndag 1 september 2014

Sista utbytesveckan

Som alltid när man upplever mycket nytt på en kort tid känns mina fyra veckor i Ghana både som ett ögonblick och som en evighet på samma gång. Under hela tiden har jag haft både stunder av hemlängtan och stunder då jag undrat hur jag någonsin ska kunna anpassa mig till Finland igen.

Redan på måndag kändes det lite vemodigt att tassa till trotron på morgonen. N tog den nästsista chansen tillfältarbete och åkte till sjukhuset där hon den här gången faktiskt fick ta prover själv av patienterna och inte bara observera. Jag stannade på forskningscentret och började förbereda vår presentation, som det var sagt att vi skulle hålla på onsdag eller torsdag. När fältarbetarna återvände, extraherade vi DNA från proverna, men N missade största delen av arbetet då hon åt sin försenade dryga lunch och jag fick inte göra särskilt mycket den dagen. När extraheringen var på slutrakan ringde K, som bestämt sig för att komma till campus, och sade att hon och kill-S precis stigit av taxin och kom gående mot forskningscentret. Vi hann precis bli klara med arbetet när de hann fram, och jag bad om lov att få gå tidigare då jag inte riktigt hade något mer att göra. Vi bestämde oss för att se hur campusets pool såg ut, och N hängde på. Hon och jag ville inte simma, så vi behövde inte betala 10 cedis inträde.

Poolen var jättestor med ett högt hopptorn (10 meter?). När den byggdes hade den säkert sett jättefancy ut, men nu var den ganska smutsig, och de flesta av träsolstolarna längs kanten var trasiga. En lustig poolkille stod och fiskade upp grön substans ur bassängen och blev glad när vi kom till den tomma polen. K och S simmade och hoppade, och när poolkillen tappade sin håv i vattnet och var för långsam för att hinna fånga den innan den sjönk till bottnen gick också han och bytte om och hoppade i, med chockrosa simglasögon på huvudet. Sedan tog han en blekorange livräddningsring och började fiska smuts medan han simmade runt i stället.

Snart ringde T, vars sista dag före avfärden från Ghana detta var, och undrade om vi tänkte stanna länge nog för att han skulle hinna med. Han slängde sig i en taxi och var vid poolen inom en halvtimme. Han hade också med sig en vattentät kamera, så N och jag fick ta bilder när de hoppade i vattnet och försökte stå på varandras axlar. När det började skymma tog vi taxi tillbaka till centrum, där killarna skulle köpa ingredienser för att laga mat. Utanför supermarketen – som faktiskt kan räknas som en supermarket även i finska mått, köpte jag en avokado av en kvinna. Sedan promenerade vi till sjukhusområdet. S lärde mig laga samma tunisiska rätt som han lagat en vecka tidigare, ojja, med tomat, paprika, lök, harissa, vitlök, olivolja och ägg, och den var igen fantastiskt god trots att vi lagade så mycket att det nästan inte rymdes i stekpannan och äggulorna måste söndras. T lagade en portugisisk risrätt med räkor, och det var gott åtminstone före han satt in räkorna, sedan smakade jag inte på det mer. Men portvinet var gott.  Kvällen till ära hade jag tagit med mig en av mina två flaskor salmari, och förvånansvärt många tyckte faktiskt om det. Vi fick också våra certifikat på utfört utbyte från komittén, så att vi skulle hinna få dem undertecknade före avfärden från Kumasi.

Från och med tisdagen hade jag svårt att motivera mig själv till själva utbytet, eftersom det inte riktigt finns så mycket kvar för mig att göra på forskningscentret och för att gruppen börjar splittras då alla en efter en lämnar Kumasi. På tisdagen fick jag feedback på min artikel och jobbade vidare på presentationen, så jag hade lite jag kunde göra, men vi ville alla fyra gå till kulturcentret och köpa hämtningar. Normalt brukar vi göra laboratoriearbete huvudsakligen på eftermiddagen, men N bad att vi skulle ta itu med det lilla vi hade att göra på förmiddagen, och sedan fick vi lov att lämna labbet efter lunch. Men under lunchen började det regna något fruktansvärt, så vi väntade tills det allra värsta var över först. Helt och hållet slutade det ändå inte, och att gå till campustaxin på den oasfalterade vägen utan att få klimpar av röd lera på skorna var omöjligt.

På grund av vädret beslöt vi oss för att ta en taxi istället för en trotro, och kom direkt till kulturcentret. Regnet började lätta, och vi hittade alla ganska bra med hämtningar. Jag köpte också en födelsedagsgåva åt K, som har födelsedag idag. Senare på kvällen samlades vi alla i killarnas rum igen. K var hos sömmerskan för att hämta sin klänning och jumpsuit, men med alla ändringar som behövde göras (bland annat var jumpsuiten sydd för en afrikansk rumpa trots att sömmerskan tagit och skrivit upp alla mått i en anteckningsbok) tog det flera timmar innan hon kom till hostellet. Till slut var hon ändå ganska nöjd i sin gula jumpsuit med blågrönt bladmönster.

På onsdag morgon var det dags att säga hejdå till K, som under dagen skulle åka till Accra för att möta sin pojkvän som kom till Ghana för två veckor. Några utisar for också till den  lilla fiskarbyn och strandorten Busua samma dag. Det kändes verkligen trögt att ta sig till forskningscentret, men den dagen skulle N och jag hålla vår presentation om utbytet för de andra på centret, så det var bara att bita ihop. Jag tog med mig några rågknappar och min salmiaksask för att göra morgonen lite roligare med att se vad folk tyckte om dem.

N och jag använde förmiddagen på att färdigställa våra slides och jag kompletterade min artikel enligt den feedback jag fått dagen innan. På eftermiddagen höll vi vår presentation, som alla verkade nöjda med fast ingen riktigt lyckats förklara vad som förväntades av den. Från början trodde vi att det var meningen att vi skulle presentera studien och de få resultat vi fått hittills, men när jag frågade vår handledare vad som förväntades så verkade han mer intresserad av vårt utbyte som upplevelse, så i slutändan låg tyngdpunkten mer på vad vi personligen har lärt oss, och vi avslutade presentationen med bilder från våra veckoslutsresor. Tydligen var det ungefär rätt.

N och jag for igen lite tidigare från forskningscentret, för vi hade inget att göra när jag skickat in den nyaste versionen av min artikel och N ville gå på nytt till klädmarknaden där jag köpte min klänning i början av utbytet. S och E var tvungna att stanna kvar, och bad mig att försöka hinna gå och kopiera upp loggböcker åt dem på sjukhusområdet innan kopieringsmaskinerna framför ett av hostellen packades ihop för dagen.
Både N och jag var på gott humör och lättade efter presentationen, och det gjorde kommunikationen med försäljarna enklare och verkade till och med påverka priserna. En försäljare sade rakt ut att han gillade hur vi log och pratade med folk. N visste också ganska noga var hon var ute efter, så hennes shopping gick ganska snabbt och smärtfritt.

Tillbaka på sjukhusområdet hade jag missat kopieringskillarna, men en man pekade på ett träd utanför hostellområdets portar, bakom sjukhuset, och sade att jag skulle gå till trädet och fråga efter någon som kan ta kopior. Jag klättrade upp för trapporna och gick genom porten och fram till trädet, där tre män satt på en bänk. När jag frågade om de visste var jag kunde ta kopior pekade de in bakom ett hus, och där hittade jag mycket riktigt ett ställe där far och dotter tog kopior för 20 pesewas per pappersark.

På kvällen var det tänkt att ha det egentliga international food and drinks-partyt som vi tjuvstartat med lite för T:s skull, men eftersom tre av flickorna, inklusive den andra finskan, var hos sömmerskan för att hämta av sina klänningar, antog vi att det skulle bli ganska sent och såsigt, vilket det också blev. För det första var det egentligen tänkt att festen skulle vara hemma hos en av kommittémedlemmarna som hade en ugn, och vi hade tänkt baka bullar där, men eftersom det var strömavbrott utanför det generatorförsedda sjukhusområdet fick vi använda köket i ett obebott hostellrum istället. Där fanns förstås ingen ugn, men vi beslöt oss för att representera Finland med plättar med blåbärssylt istället, vid sidan av salmiak, turkisk peppar, salmari och rågknappar.

Köksredskapen och kokplattorna var i så full användning och besöket hos sömmerskan hotade ta så länge att vi började fundera på att skippa plättarna helt och hållet, men sedan ändrade vi oss när tjejerna kom tillbaka och började mitt i natten laga plättar i alla fall när de flesta rätterna var slut. Vi blandade ägg, mjölk, mjöl, salt och kardemumma i en kastrull och hällde i brist på redskap över det i en tom vattenflaska som vi skakade tills klimparna försvann (något som min farmor har lärt mig). Det gick förvånansvärt bra, och alla tyckte om både plättarna och blåbärssylten.

Det blev väldigt sent, men det kändes som det enda rätta. På torsdagen for nästa gäng människor till Busua, och nu var det bara N och jag kvar i vårt rum. N ville åka en sista gång till fältet på torsdagen, så vi steg ändå upp i tid och for till campus, till skillnad från de andra två, som kom senare. Den sista trotroresan till Tek junction. Jag fick ännu en sista rond feedback på min kompletterade artikel och skrev enligt den sista version. Till lunch åt jag min sista portion redredportion på forskningscentrets restaurang, och när N kom tillbaka från sjukhuset gjorde vi den sista DNA-extraktionen och tog lite bilder i labbet och utanför det. Sedan stack vi iväg för att försöka hinna till campusets postkontor, men det hade (tydligen som vanligt) stängt i förtid. Istället gick vi till bokhandeln intill och tittade på vykort. De var inte särskilt fina (underligt, det skulle finnas en massa intressanta motiv att göra ghanavykort av och så är det mesta intetsägande byggnader på campus som jag inte har någon relation till alls).

På torsdag kväll hade vi mycket att göra: jag ville packa så mycket som möjligt inför fredagens avfärd till Busua, och så skulle jag och tre andra tjejer till sömmerskan för att hämta våra klänningar. Eftersom de andra fått vänta hos sömmerskan i evigheter då en del av kläderna inte ens var färdiga då de kom, ringde jag och kollade hur långt hunna våra var. Och bra att jag gjorde det, eftersom hon hade blandat ihop våra namn och tänkt sig att lämna N:s klänningar till fredagen, då vi redan skulle vara på väg bort. Klänningarna skulle vara klara vid niotiden, så vi beslöt att åka ditåt omkring nio.

Innan dess ville den österrikiska vegetarianen, som varit fast hos sömmerskan hela kvällen innan, göra sin efterrätt åt oss. När jag packat lite köpte jag yamfranskisar och lite matsäck för morgondagen och gick sedan till killarnas rum där hon kockade.


När det var dags att ta sig till sömmerskan var vi så trötta och det var redan så mörkt att vi beslöt oss för att ta en taxi. Resan tog länge, eftersom det av någon anledning fortfarande fanns trafikstockningar, men vi kom tryggt fram för 15 cedi (3-4 euro). Fast vi kom redan halv tio var nästan alla kläderna faktiskt färdiga, men vissa behövde så mycket förändringar att vi inte kom därifrån före halv två på natten. Mina två klänningar var jag nöjd med som de var, så när som på att den ena behövde vidgas en aning för att dragkedjan skulle gå fast. Den stackars sömmerskan hade inte sovit många timmar förra natten och planerade att den här natten sova en timme, eftersom hon ännu efter oss hade klänningar att sy till nästa dag. För att sy en kort klänning bad hon 25 cedi (cirka 5-6 euro) inklusive fodertyg, knappar och dragkedjor. Samma pris har jag hört av andra som anlitat sömmerskor i Ghana, men jag tyckte ändå det var alldeles för billigt och lät växeln vara. Sömmerska ringde till och med oss en pålitlig taxichaufför som väntade med oss tills vi var klara och körde oss tillbaka för bara 15 cedi igen, mitt i natten. Mer eller mindre nöjda men alla lika trötta kom vi så tryggt tillbaka till hostellet för vår sista natt där (utom för U som inte kom till Busua).

onsdag 27 augusti 2014

Veckoslut i paradiset

På fredag morgon var det sagt att vi skulle starta mot Mole National Park klockan 8 prick. För säkerhets skull steg jag upp klockan 6:30 för att packa mina saker och gick ner till stället där man kan få ägg med bröd till frukost. Nästan hela gruppen var där, både vi som skulle till Mole och de som stannade i Kumasi och gick till sjukhuset på fredagen. Kvinnan som säljer frukosten stekte glatt ägg efter ägg och hade blivit så god vän med klinik-utisarna att hon gav mig två engångsskedar för resan gratis, fast hon normalt tar betalt 20 pesewas även om man skulle köpa något som man behöver en sked för att äta.

Bussen var som väntat över en timme försenad, samma lilla gröna japanska buss som vi hyrt för resan till Cape Coast. Av ghananerna följde denna gång bara två killar med, och sällskapet var annars också så litet att bussen blev bara halvfull – inte mig emot. Resan till Mole från Kumasi tar med ett par korta pauser och en snabb chaufför mellan 7 och 8 timmar och vi ville gärna hinna fram före solen skulle gå ner, så vi var glada att chauffören inte var mer försenad än vad han var.

Vi gjorde ett längre stopp på vägen för lunch, i Kintampo, där vi varit ett par veckor tidigare för att titta på vattenfallet. På rastplatsen fanns två restauranger som inte sålde någon annan vegetarisk mat än ris (som jag är innerligt trött på), så jag höll mig till mina medhavda burkbönor och bröd. Vi gick runt lite på rastplatsen, där det också fanns människor som sålde bröd, frukter och grillat kött. Den grekiska killen D pekade frågande på några frukter och undrade om jag visste vad det var, och gissa om jag blev glad när jag insåg att det var mango! Mindre och smutsigare än i Finland, men visst, mango. Jag har hört att de ska vara jättegoda här, och ångrade mig så gruvligt när jag inte köpte dem första och dittills enda gången jag sett dem till salu på gatan. Kvinnan hade ordnat dem i grupper om fem, och man fick bara köpa frukterna i dessa grupper. Jag klämde mig fram till den mjukaste mango jag hittade och köpte dess hög för 10 cedi. D lånade M:s fällkniv och skalade och skar upp mangon åt mig. Den var lite rå, och i Finland skulle en mango som såg ut så inuti inte smakat mycket alls, men den här smakade mer än den mognaste mango jag ätit i Finland. Så gott!

Resten av mangona.
Allteftersom vi åkte norrut blev de olika varianterna av kyrkor färre medan moskéerna blev flera. Fortfarande var största delen av kvinnorna barhuvade och iklädda kortärmade kläder, men fler och fler bar olika typer av slöjor i fantastiska afrikanska mönster och vackra färgkombinationer.

Vi kom fram till Mole i god tid före skymningen, och fick genast en nära naturen-upplevelse när en av killarna som råkade ha mat i handen blev attackerad av en babian. Omkring motellet vistas också några vårtsvin, men de verkade helt fredliga trots att de såg potentiellt skrämmande ut. Efter att vi råddat klart med rummen på naturparkens motell och beställt mat inför kvällen på dess restaurang (de var mycket tydliga med att man absolut måste beställa maten i förväg och att Africa time inte gäller i Mole utan att vi måste komma och äta prick klockan 19) hade vi tid att beundra utsikten över parken och testa den inte helt rena men ändå uppfriskande poolen.

Panorama från utsiktsplatsen.

Småningom började solen gå ned, men det var rätt mulet.

När jag kom ut ur vårt rum efter att solen gått ner hamnade jag i en flygolycka med en av de här filurerna. De verkade helt korkade och krockade med allting stup i kvarten.

Babianer.

Pumba.
När solen gått ner blev vädret allt mer mulet. Vi satt på restaurangen och började se allt fler blixtar i olika färger på den svarta himlen. Hela natten hällregnade det, och vi undrade hur det skulle gå med det två timmar långa vandringssafari vi planerat att gå på morgonen därpå, men regnet lugnade sig under natten och när vi vandrade iväg efter den gevärsutrustade vildmarksguiden var det redan uppehåll. Savannen var ändå fortfarande våt och lerig, men jag var helt uppslukad av dess skönhet.


I parken finns förutom guider också patruller som vandrar omkring för att söka efter elefanter, och genom tät telefonkontakt försöker man öka sannolikheten att få se en elefant för besökarna. Regn brukar tydligen göra att elefanterna gärna delar på sig någonstans inne bland träden, och vid vattenhålen såg vi bara spår av dem och en bajshög som mosats ut av regnet och alltså inte var färsk.

Stor fot - liten fot.

Efter över en timmes vandring fick sätta fart på, för teamet hade trots allt lyckats hitta en elefant lite längre bort. Vi skyndade längs en väg och in genom det plaskiga gräset mellan träden och när jag väjde för trädgrenarna och gjorde kameran beredd nästan darrade jag av förväntan. Vi närmade oss en livslevande elefant i naturlig miljö! En annan grupp som rörde sig med jeep hade också kommit in för att se elefanten, och framför allt deras guide var väldigt högljudd. Elefanten var i rörelse och på väg bortåt, men vi lyckades få en god skymt av den. Den var mycket större än jag föreställt mig och fantastiskt vacker, och jag fällde en tår av lycka när jag såg hur den lugnt och fritt promenerade omkring i sitt vackra hem.



Efter att ha sett elefanten kunde vi nöjda återvända till motellet för duscha (i det rinnande men väldigt långsamt rinnande vattnet), äta den inkluderade frukosten (omelett, bröd, sylt och "tea") och ta ett dopp i poolen. Det började regna lite igen, när vi kom tillbaka så vi beslöt oss för att hoppas på uppehåll på eftermiddagen och ta ett jeepsafari då. Jag lämnade min kamera på motellet för att försäkra att laddningen skulle hålla för nästa safari, när vi bjöd med oss en grupp volontärer från olika länder i vår buss för att åka till en moské i den närbelägna byn Larabanga (googla för fina bilder på moskén). En av tjejerna i gruppen var från Finland och överlycklig över att få tala finska igen, och en annan var norska, och med henne gick kommunikationen utmärkt på respektive modersmål, vilket jag i min tur uppskattade.

När vi kom till byn blev vi mötta av barn i alla åldrar som ville hålla våra händer och prata med oss. Vi betalade 5 cedi för att få guidning omkring moskén, men jag kunde inte uppfatta mycket av vad guiden sade för alla barnen. Han visade oss ett hus av lera och kobajs och beskrev hur det byggts upp och hur länge det tagit. I golvet fanns en liten grop, precis stor nog att sitta i, som var till för att bada i.

När turen var slut blev det allt tydligare hur barnen användes för att be oss om pengar, eller vad som helst annat de kunde tänka sig att vi skulle ge dem från vattenflaskor till pennor. Vi såg hur de vuxna skickade barnen mot oss, och alla samtal vi förde med tonåringarna mynnade plötsligt ut i en begäran om pengar till det ena eller det andra när de märkte att vi snart var på väg. Bussen stannade till vid ett gatukök där till slut ganska många vågade köpa mat (spaghetti eller ris med kokt ägg), men jag har lite svårt för hur insidan av plastpåsen som maten säljs i behandlas med samma otvättade händer som pengarna, och den här mannen skalade till och med de kokta äggen i samma veva. Jag föredrog att äta en för landet dyr (3 euros) sallad på restaurangen i Mole istället.

Medan jag väntade på att min sallad skulle tillagas gick jag till rummet efter bröd och nötter att äta till. Medan folk sprang in och ut i rummet blev dörren öppen för två minuter, och när jag vände mig om stod plötsligt en babianmamma med sin bebis på magen rakt framför mig. Den sprang in längst in i rummet och jag sprang efter den ock skrek åt den att gå ut. Den stannade vid bordet där vi hade våra matpåsar och tittade menande på mig medan den sträckte ut ena handen och nappade åt sig den andra finska flickans påse med semlor. Sedan sprang den ut igen och kastade omkring brödet på gården. När den bestulna finskan sprang ut efter apan samlade den snabbt ihop alla semlorna i sin mun, tog ett tag om sin baby och sprang iväg.

Både jag och min Kumasi-rumskompis M blev ännu attackerade och bestulna på bröd av babianer kort efter det stora brödrånet. Jag var på väg med mitt bröd och mina nötter till restaurangen när en apa plötsligt hoppade fram, tog tag i min klänning och skickligt nappade brödet ur min hand. Sekunder senare hörde jag M ropa på hjälp bakom mig när också hon blev attackerad och rånad på hela sin limpa.

Efter att vi ätit medhavd och beställd mat var det snart dags för eftermiddagssafarit med jeep. Vi var så många att vi fick dela upp oss i två bilar, och vi fick med oss en liten flicka från Larabanga som kommit till parken med en spansk kille som hängde med vår grupp. Hon satt på den första bänken uppe på jeepens tak mellan mig och den tyska tjejen U, som lånade sin kamera åt henne. Chlorocebus sabaeusarna var så aktiva att vi blev mer optimistiska om hur mycket djur vi skulle få se på safarit än vad vi varit tidigare – djuren gillar uppenbarligen  inte regn alls.

Termitstack och "green monkey" (Chlorocebus sabaeus)
Fler Chlorocebus sabaeus vid startpunkten för safarina.

Och visst såg vi en massa djur, både däggdjur och intressanta fåglar och till och med en reptil. Jeepen körde stundom ganska fort och vi fick ducka för trädgrenar, men chauffören saktade ofta in när vi körde förbi djur på nära håll så att vi skulle kunna ta bilder. När jeepen saktade ner kunde vi bättre höra alla de exotiska stämmorna i savannens kör av fåglar.

Allt vi såg var så fantastiskt vackert. Vattendragen, den röda sanden, de tusentals nyanserna av grönt. Och hela tiden liv och rörelse över allt. Mole är en stor park, och väldigt mångsidig. Det insåg jag redan på vandringsturen samma morgon, men fördelen med jeepen var att vi såg en mycket större del och ännu mera sinsemellan olika ekosystem med olika typer av växtlighet.

Antilop.

Djuren verkade inte alls rädda för jeeparna.

Pärlhönsen (?) sprang framför vår jeep i flera minuter innan de en efter en förstod att hoppa åt sidan.
Under hela safarit talade guiden med jämna mellanrum i telefon med andra i teamet på twi, och varje gång i mötte en annan jeep hojtade guiderna till varandra att inga elefanter synts till. Efter närmare två timmar, när safarit led mot sitt slut, började telefonsamtalen låta mer positiva och innehålla ordet "elephant" och snart till och med "elephants". Guiden sade att tiden var nästan slut, men att tre elefanter synts till där vi började vårt safari för två timmar sedan och att om vi betalar för en halvtimme till (ca 3 euro till per person) kan han nästan garantera att vi får se dem. Vi kom snabbt överens om att det var värt ett försök, även om kontanterna började ta slut för en del. Jag hade som tur pengar att låna ut.
Jag uppfattade inte vad det här var för en filur, men honom hade vi inte träffat om vi inte fortsatt vårt safari.
Chauffören tryckte på gasen och vi fick väja ännu oftare för trädgrenarna som hängde ner framför oss. Vi var alla ivriga. Snart saktade jeepen in och vi fick klättra ner från taket och skynda så tyst vi kunde in i skogen tillsammans med passagerarna från en annan jeep och deras guide. Mitt hjärta bultade igen när jag plaskade genom det dränkta gräset. Plötsligt hördes ett brak som gjorde mig rädd att elefanterna var på dåligt humör, men tätt efter guiden fortsatte jag in djupare mellan träden. Och där stod de!


Norsu <3

De bäst spenderade 3 eurona i mitt liv! Den tredje elefanten hade redan hunnit gå vidare, men två stod kvar och en till och med poserade lite för oss.

På vägen tillbaka var vi så lyckliga, men det visade sig snart att andra halvan av gruppen i den andra jeepen inte fått informationen om elefanterna i tid, så vi var tvungna att dämpa vårt jubel lite för att inte strö salt i deras sår.

Den kvällen simmade vi igen i poolen, åt middag på restaurangen och spelade dryckesspel tillsammans med volontärgruppen. Jag lärde de andra yo man yo bitch, vilket är ganska kaotiskt som dryckesspel, och de andra motellgästerna var inte så nöjda. Vi två finska medicinstuderande låg och pratade länge den kvällen medan vissa av de andra fortfarande härjade utanför. När jag till slut skulle sova, såg jag elefanter för mig när jag slöt ögonen. Den andra finska flickan sade att hon sett antiloper. Jag visste inte från förut att man kunde ha så coola bilder fästa på näthinnan, tidigare har jag bara haft spelkort, schackbräden och liknande. Men visst, jag har säkert aldrig tittat så noga på ett djur förr i mitt liv.

Hon och jag steg upp tidigt nästa morgon för att gå till utsiktsplatsen och se ifall elefanterna skulle råka komma och dricka (det påstods att de brukar göra det mellan 6:30 och 7, tydligen har inte ens elefanterna Africa time i Mole). Vi såg inga elefanter, men det var otroligt fridfullt att se solen stiga allt högre över den enorma nationalparken och antiloperna köra små spurter i sina flockar. Så tyst, jag tror inte att jag har upplevt en sådan fridfullhet på hela resan tills då. Vi satt där i nästan en timme, men det kändes som högst 10 minuter. Sedan gick vi för att äta frukost. T och M gick på ett till vandringssafari, och som tur fick de se ett par elefanter den här gången och till och med iaktta dem i en halvtimme. De var så lyckliga när de kom tillbaka.

För hemresan sålde vi de tomma platserna i vår buss till största delen av volontärgruppen, som också skulle till Kumasi och som blivit helt traumatiserade av den evighetslånga och krångliga vägen till Mole med kollektivtrafiken. Priset var mycket lägre än vad vi betalade per person för bussresan, och busschauffören tog hälften av summan, men vi fick ändå tillbaka den summa vi tvingats betala extra då några hoppat av. Dessutom var volontärerna väldigt trevliga och vi ville gärna träffa dem lite till. Tyvärr hade busschauffören utan att berätta åt oss sålt tre platser till åt några holländska turister, så en av våra ghananer fick sitta på en pall i gången och två av volontärerna på en upphöjning i främre ändan av bussen. Men busschauffören körde mycket försiktigare än vanligt och allt gick bra. I Kintampo korkade vi en till av mina mangon, nu alldeles perfekt mogen, och det mest gudomliga jag någonsin smakat.

Ett fantastiskt veckoslut med andra ord, vad mer kan jag säga. En paus från stökiga Kumasi, trevliga människor, elefanter, pool, mango. Underbart. Laddade batterier inför den sista veckan av utbytet.




måndag 25 augusti 2014

Tredje utbytesveckan: Kulinariska upplevelser och ditt och datt

Jag hade mycket tid att skriva i början av veckan och lite i slutet, så nu kommer tredje utbytesveckan som ett monsterinlägg

På måndag återvände jag till forskningscentret med nya krafter och skrev under dagen färdigt min första version av översiktsartikeln mellan labbarbetet. Vi körde en RT-PCR på en del av de prov som var kvar, denna gång med ännu noggrannare arbete och fick äntligen ett resultat där det visserligen fanns ett problem med en kontroll, men det gick lätt att tolka. Det trådlösa internet som it-killarna efter många om och men lyckats dela åt mig fungerade inte på måndagen, så jag kunde inte skicka min artikel till min handledare på labbet.

Efter den för mig ganska produktiva dagen på labbet gick vill till den kaotiska marknaden för att köpa tyger, eftersom vi blivit lovade att bli tagna till en sömmerska under veckan. Vi hade inte särskilt mycket tid på oss innan solen började gå ner, och jag hade som hade hoppats på hinna få syn på ”det perfekta” tyget hade jättesvårt att välja, men jag köpte i alla fall ett tyg till en klänning åt mig själv och två större tygstycken till mamma som önskat sig en bordduk som hämtning.

När vi kom till hostellet fick vi reda på att gruppen planerat att åka till en restaurang, så vi bytte kläder och hängde på. Restaurangen lär vara känd för sina pepparbiffar, men den kvällen hade de bara tre av dem kvar, så det blev grymt rabalder bland köttätarna. De som fick sina köttbitar var inte helt nöjda med dem: än var de överstekta, än var pepparsåsen för pepprig. Men jag var nöjd med min vegetariska pizza, den bästa pizzan jag hittills ätit i Ghana.

På kvällen mejlade jag min översiktsartikel till min handledare, nervös för vad han skulle tycka.
På tisdag blev jag erbjuden hjälp av en it-kille på forskningscentret att skaffa en ny kamera då den gamla är kaputt. Han ringde någon som skulle hämta en kamera till forskningscentret nästa dag så att jag kunde köpa den för 300 cedi (60 euro). Jag var tacksam för erbjudandet, eftersom det är otroligt ansträngande att försöka köpa saker i Kumasi annars också, och med elektronik är det alltid lite värre när man borde kunna prova och lita på att det inte är stulet och så vidare.

Eftersom jag var klar med min artikel så här långt och vi väntar med att göra fler PCR-körningar, hade jag inte så mycket att göra på forskningscentret, så jag ägnade dagen huvudsakligen åt att blogga. På eftermiddagen fick vi göra lite labbarbete när de nyaste proverna skulle sättas i glycerol för förvaring, och det fick N och jag faktiskt göra väldigt självständigt, utan särskilt mycket övervakning. Sedan visade vår handledare på labbet oss forskningscentrets frysrum, dit proverna förs för långtidsförvaring i -80°C. Sedan var vi egentligen klara för dagen, men vi stannade en halvtimme till och väntade på E, som har mycket striktare närvaroplikt än vi.

När vi kom tillbaka till hostellet blev jag inbjuden till killarnas rum där den tunisiska killen S skulle laga en tunisisk vegetarisk rätt. Garanterat vegetarisk mat, och den var gudomlig!

Onsdag förmiddag var också tyst på labbet, så N föreslog att vi skulle gå till den botaniska trädgården på campus. Jag ville gärna se den, och när jag gick in till min handledare för att fråga om min artikel och loggboken där jag borde få en utvärdering efter halva utbytet bad jag om lov att använda förmiddagen där då det ändå inte fanns något för oss att göra på forskningscentret. Formellt är det väldigt strikt med arbetstiderna, men åtminstone han har stor förståelse för att man vill se sig omkring i Ghana, speciellt om man framför frågan på ett smickrande sätt.

Campus är ganska stort och forskningcentret ligger rätt långt från porten (jag kan inte riktigt uppskatta avstånden för att taxina alltid kör olika omvägar), där skylten till den botaniska trädgården pekar åt motsatt håll vid den första rondellen. N ville gärna passa på att få lite motion, och jag hade ingenting emot det, så vi gick till fots. Vi passerade två muséer som båda såg ut som om de inte varit öppna på länge, trots att det ena var inrättat 2004. Med lite hjälp hittade vi till rondellen och tog vägen uppför backen mot trädgården. Vi passerade något slags skola och gick till porten för att försäkra oss om att vi ännu skulle fortsätta längs samma väg. En vaktmästare i brun uniform skuttade fram till oss och var ivrig att följa oss tillbaka till vägen och peka ut trädgården (som inte syntes därifrån). Vi fortsatte gå, och efter en stund saktade en bil ned bredvid oss och samma vakt steg ut från passagerarsätet och bad oss hoppa in. Vi tog emot den korta skjutsen till den botaniska trädgårdens port.

Innanför porten satt en kille vid ett bord med religiösa böcker och tog 1,50 cedi i inträde. Snart förstod vi kopplingen till böckerna, då vi såg och hörde de andra människorna som var där. Trädgården var i ganska naturligt skick och utan några skyltar som berättade arternas namn. Mer eller mindre tydliga stigar ringlade mellan de höga träden. Vackra fjärilar i alla möjliga storlekar och färger flög omkring, och stora spindlar satt i sina präktiga nät. Från trädkronorna ljöd kvitter, krax och sång från hundratals fågelnäbbar. Med varierande mellanrum fanns öppna platser med bänkar, där människor gick ensamma av och an och bad högt som i trans eller stod i grupper och sjöng och bad tillsammans. Här och där fanns stora termitstackar som såg ut som meterhöga sandslott. Djupare in längs de försvinnande stigarna kände vi oss minst lika mycket i djungeln som i Kakum. Det kan hända att jag hinner gå tillbaka, med en fungerande kamera...

Tillbaka på forskningscentret sade it-killen att han skulle ringa till kamerakillen och be honom komma. Snart hörde ändå A från kommittén av sig och sade att hon skulle ta oss till sömmerskan samma dag, så jag måste åka tillbaka redan 13:30 – och missa dagens labbarbete. N stack till och med före mig, när tjej-S blivit bjuden av en vän att följa med och träffa kungen. Själv föredrog jag att fara till sömmerskan, då jag tvivlade på att de faktiskt skulle träffa hans majestät (vilket de inte heller gjorde), och fortfarande levde i hoppet att hinna få köpa kameran innan jag for. It-killen ringde kamerakillen och sade att jag åker klockan 13, men när jag for kunde jag inte hitta honom, så jag vet inte vad som hände med den kameran.

Det tog över en timme att ta sig till sjukhusområdet, men som väntat hade avfärden till sömmerskan skjutits fram, och sedan måste vi ytterligare vänta på en tjej som missat att vi var på väg och just kom från sjukhuset när vi skulle gå. Också resan till sömmerskan tog förvånansvärt länge, omkring en timme. Jag har sätt många sömmerskor i närheten av sjukhusområdet, men förstås kan man inte garantera att alla är bra. Den här är den som A brukar anlita, och hennes kläder ser alltid bra ut. Vi steg av trotron vid en marknad där de sålde sådant jag hoppats på att slippa se: levande djur i för små burar. Härifrån var det ännu en liten promenad till det lilla huset där fyra kvinnor satt och sydde på trampsymaskiner. Vi blev varmt emottagna, erbjudna vatten och sittplats på en bänk som bars in i det lilla rummet, som nu blev alldeles smockfullt. Sedan fick vi titta på olika klänningsmodeller på planscher och i tidningar, och A hjälpte oss att förklara för sömmerskan hur vi ville ha våra kläder. Jag bestämde mig för att mitt tyg var så brokigt att jag ville ha en enkel, smal modell.

På hemvägen bestämde jag, den andra finska flickan och en österrikisk flicka som också är vegetarian för att gå till en indisk restaurang den kvällen. Alla tre tunisier (E, S och S) hängde på och vi hittade en taxichaufför som tog oss alla 6 i en bil för 10 cedi (2 euro) till restaurangen, som ligger en bit utanför centrum. Stället var snofsigt enligt ghananska mått, med vita dukar och välklädd personal, men helt folktomt. Servitriserna verkade nästan lite ovana att hantera kunder, utan att överdriva kom de fem gånger tillbaka till bordet för att fråga vem av oss som beställt vad och ändå hämtade de fel öl åt S. En kvart efter att vi beställt för första gången kom de och sade att tandoorikycklingen som S beställt var torr och bad honom beställa någon av rätterna som lämpar sig att äta med ris.

Sist och slutligen tog det ändå inte så fruktansvärt länge att få maten, och den var helt perfekt, sånär som på ärterna som var lite mosiga. Så skönt att äta mat som verkligen smakar vegetariskt, och så gott med koriander, naanbröd och paneer! Det störde mig inte ens att äta ris igen, jag hade inte ätit det på några dagar, och det är ändå en annan sak med indisk mat.

Det var en enorm portion men jag hade nästan lyckats äta den när servitriserna kom och dukade av (ghananerna har en viss tendens att villa duka undan medan man fortfarande äter, men det fenomenet är bekant från släkten där hemma, så jag tar det inte så hårt som en del andra och är beredd att skrika till om jag inte är mätt). Med samma bad vi om notan, som vi antog skulle ta tid att få, och ringde taxichauffören för att han skulle hinna dit och plocka upp oss på samma tid. Mycket riktigt hann vi be om den tre gånger innan vi såg något hända, trots att det fortfarande inte var mer än två andra sällskap på restaurangen och servitriserna var tre. Igen kom de några gånger och gick igenom vad var och en beställt, och tillslut såg vi att de tog fram en stor räknemaskin. De verkade så överbelastade av att skriva 6 räkningar och sedan springa av och an med de två pärmarna de hade för notorna för att byta papper och pengar i dem att jag inte iddes påminna dem om att jag bett om att få mitt naanbröd med i en påse.

Trots allt fick vi vänta någon minut på taxin, men resan hem gick bra och jag sov gott med magen proppfull av kryddig, indisk mat (den största foodbabyn på den här resan).

Torsdagen var en regnig dag. På forskningscentret hittade jag min handledare i full färd med att skriva kommentarer till min översiktsartikel. Han sade att den var väldigt bra och ville att jag skulle göra om den till introduktionsdelen i en artikel om HPV-studien och att jag skulle hålla en presentation för hela fakulteten där hemma (ett förslag som fick mig att brista i skratt, men han tog det mycket allvarligt). Det var ganska uppenbart att han tyckte att jag skulle lämpa mig bra som skyltfönster för forskningscentret och Ghana hemma i Helsingfors (det är förresten många här som ger mig förslag på vad jag ska berätta om Ghana när jag kommer hem), men än sen. Jag kan nog rekommendera det här äventyret åt vem som än är intresserad.

It-killen som skulle hjälpa mig att skaffa en kamera och N att skaffa en telefon syntes inte till på hela dagen, men som tur kunde vår labbövervakare beskriva hur jag skulle komma till en pålitlig elektronikaffär. Kameran var några tiotals cedi dyrare än den it-killen hade hittat, men jag var desperat och definitivt beredd att betala 70 euro för en kamera som verkade och visade sig vara bättre än min gamla. Jag måste ju ha något att fota elefanterna med på veckoslutet i nationalparken! Sedan gick vi till en lite skummare liten affär där N tidigare hittat en telefon hon var intresserad av, men den var tyvärr såld, så det som skulle ta två minuter tog närmare 45 minuter då det skulle letas och laddas och provas.

Under tiden blev jag igen förhörd av en kille som ville försäkra sig om att jag sköter min kontakt med gud ordentligt, men jag har blivit ganska bra på att föra den typen av diskussioner vid det här laget. Jag bara talar om godhet och kärlek och inspiration och sådant, ”Man kan väl säga att gud finns i kontakten mellan människor”, ”Ja, exakt, jag gillar hur du säger det, tycker du att ett liv där man bara lyssnar på sig själv är ett bra liv?”, ”Det saknas något i ett sådant liv”, ”Ja, precis”. Det kan till och med vara skönt att föra sådana diskussioner. Det stör mig inte längre att min samarbetspartner kallar ämnet för gud, jag kallar det för kärlek, livets mening, hopp, godhet. Det som gör skillnaden mellan två människor tillsammans och två människor för sig.

Sedan gick vi en sväng till marknaden, för N ville ha fler tyger att låta sy upp innan hon skulle ge sig av till sömmerskan. Hon skulle egentligen åkt dit tillsammans med S tidigare, men S hade stuckit iväg utan henne och var redan där när N provade sin telefon genom att ringa till henne.


På kvällen blev det i sista minuten kris kring veckoslutets resa, då kommittén bokat in oss för annan ackommodation än vi trott och priset på bussen steg då tre deltagare hoppade av i sista minuten. Själv var jag mest orolig och hade dåligt samvete för att N hade tagit trotron ensam ut till sömmerskan med sina klänningstyger och ett andra tyg åt mig, när mörkret redan börjat falla. Jag ångrade att jag inte åkt med, samtidigt som jag var otroligt trött och ville äta, packa inför resan och tvätta kläder. Jag ringde sömmerskan och bad henne ringa när N kom dit, eftersom jag ville spara på N:s telefonbatteri vars skick vi ännu inte visste. Men N klarade sig bra, alla människorna i trotron hade varit ivriga att hjälpa henne och hennes telefon fungerade utan problem. När hon kom till hostellet sade hon också att hon inte ens skulle tillåtit mig att följa med ända ut dit, så mitt samvete kändes lite lättare. Råddet kring resan redde också ut sig till slut, fast A nog var lite sårad och upprörd över kritiken mot hennes organiserande. Vår grupp är ändå en ganska trevlig och smart grupp, och fast ingenting här i Ghana är klart från början eller enkelt, så ordnar sig det mesta till slut.

onsdag 20 augusti 2014

Söndag: Frukost, strand och hemfärd

Nästa morgon var det tänkt att vi skulle träffas för frukost kring halv nio. Våra fantastiska kommittémedlemmar hade stigit upp 5:30 och börjat steka pancakes, ägg, bacon och toast för hela gruppen. När jag var på gården kring den tiden satt vår busschaufför i bussen med motorn på och putsade sina skor. Han verkar verkligen gilla att hålla motorn igång, för han satt nog där och brummade i ett par timmar. Han stängde inte ens av motorn när han tankade (vilket han givet fick göra några gånger), men jag tvivlar på att det var den största fara han utsatte oss för. Jag är inte ens kapabel att oroa mig för trafikolyckor längre för att körkulturen, vägarnas skick och antalet människor och djur som rör sig överallt är så galna jämfört med Finland att mitt huvud svämmar över. När chauffören tutar rycker jag inte ens till längre, fast jag vet att det betyder att det ser riskabelt ut.

Klockan 10 började frukosten bli kvar och vi fick sitta ner i hostellets TV-rum, med bänkar som i en vänthall på en tågstation, och prata och plugga lite twi medan vi väntade. Vår underbara utbyteskommitté hämtade vattenkokare och olika sorters ”tea” och juice, och vi åt och åt tills vi höll på att spricka och packade sedan ner resterna i en kylväska som matsäck till stranden.

Det var något speciellt med bussfärden på vägen längs den palmbeväxta sandstranden där de salta atlantvågorna brusade in. Hälften av utbytet bakom oss, hälften kvar och jag insåg hur mycket jag kommer att sakna alla dessa vänner, de skumpiga bussfärderna till dunkande hiplife, och allt jag älskar med Ghana (jag ska göra en lista en dag).

Jag är inte en sandstrandsmänniska, men jag älskar hav, och hade inte sett det på några veckor. En känsla av frihet och lättnad kom över mig när vi tassade genom den lilla trädgården med färgglada blommor längs stigar kantade av glasflaskor nerkörda med halsen före i den röda sanden, mot det allt starkare ljudet av vågbrus. Av med kläderna och ut i det rullande havet. Vi hoppade in i vågorna, som var så kraftiga att de slog omkull mig flera gånger när jag glömde hålla ett öga på vad som var på kommande.

T föreslog en joggingtur längs stranden till Elmina Castle, som han sade skulle vara ungefär en kilometer bort, och jag tog min kamera i ena handen och mina flipflops i den andra och hängde på tillsammans med polska tjejen C och den tyska killen M. Jag hade jättesvårt att bedöma den faktiska sträcka vi sprang, men bortom det lilla mysiga badstrandsområdet med toalett, duschar, bed and breakfast, bar och hanverksshop gränsade sandstranden fanns mer och mer kåkbyliknande bostadsområden, och på stranden lekte lokala barn som glatt hälsade på oss. Några gamar kalasade på en död griskulting. Till slut kom vi till ett ställe där sandstranden kapades av svårframkomliga klippor. Området vi befann oss nedanför verkade vara en soptipp, på vilken en kåkby byggts upp. Flera magra grisar gick och bökade i plasten. Vi var i en återvändsgränd.

En äldre man kom emot oss och T frågade honom hur vi kommer till slottet. Tydligen kunde vi antingen korsa soptippskåkbyn till en väg som vi kunde följa, eller gå runt klipporna genom kåkbyn och tillbaka till stranden på andra sidan dem. C och jag var skeptiska till båda alternativen, men tyckte inte att vi hade så mycket andra val än att följa med killarna efter mannen upp mellan kåkarna på den stinkande soptippen. Det var ett misstag.

Jag var inte säker på vilka av konstruktionerna som var menade som bostäder, men jag hoppas att inte alla användes för det ändamålet, eftersom många hade stora springor mellan brädorna och saknade tak. Kåkarna låg som minimala kvarter i ett förvånansvärt ordnat rutnätverk som på sina ställen var så tätt att det var svårt att passera mellan dem. Fortfarande iklädda bara baddräkter och med bara flipflops mellan oss och den lerblandade sopmassan passerade vi höns, getter och grisar som vandrade omkring och sökte efter mat. Barnen beundrade vår hudfärg och undrade varför vi inte hade några kläder på oss, och när vi passerade några kvinnor som arbetade med att torka fisk började hela sällskapet skratta åt oss. Ett par äldre kvinnor vi mötte tecknade argt åt oss att klä på oss och C och jag fick  väja för männens händer. Till en början försökte jag hälsa tillbaka på alla som hälsade på mig och vara vänlig, men allteftersom reaktionerna på vårt tåg genom byn blev obehagligare koncentrerade jag mig bara på att inte snubbla och att komma bort så snabbt som möjligt. Till slut kom vi tillbaka ner till stranden, och den äldre mannen pekade ut slottet som låg ytterligare minst en halv kilometer bort. Här höll också M med mig och C om att det fick räcka, och när T tagit bilder på slottet på avstånd vände vi om.

Vi insåg att vi inte heller från det här hållet skulle lyckas ta oss över klipporna, så vi var tvungna att gå tillbaka in i kåkbyn vars invånare nu skrattade ännu mer och en man lade sin arm om min hals och vägrade släppa fast jag bestämt bad honom göra det upprepade gånger och han uppenbarligen förstod engelska. Tillbaka ute på stranden igen gick vi ut i vågorna för att skölja av våra fötter innan vi började jogga tillbaka. C och jag var ganska sura och skakade, men det var skönt att få springa i sanden igen. Barnen på stranden var glada att se oss igen, och de sprang med oss några tiotals meter. Vi mötte några av de andra utisarna som sade att vi skulle åka snart och gick tillbaka med dem. Q från Storbritannien visade oss en massa krabbor som han upptäck på en klippa. De sprang omkring precis vid vattnet.

Sanden blev väl det som slutgiltigt tog död på min kamera, som krånglat redan i några dagar. Först öppnade den sig inte längre och nu sätter den inte ens på sig såpass att jag skulle kunna få ut bilderna ur den, men jag försöker skaffa en ny kamera så snabbt som möjligt.

I bussen åt vi upp resterna från frukosten, som fortfarande var goda. Hemresan var omkring 5 timmar lång, men de flesta sov inte på grund av den höga musiken och kommittémedlemmarnas högljudda gräl på twi (som verkade vara om vilka låtar som skulle spelas), men jag fick låna T:s dyna (han hade väl lite dåligt samvete för att ha dragit med mig in i den där kåkbyn) och slumrade lite.

Ett verkligt lyckat veckoslut, trots sina mångahanda inslag.

Några av våra favoritlåtar i bussen: