onsdag 27 augusti 2014

Veckoslut i paradiset

På fredag morgon var det sagt att vi skulle starta mot Mole National Park klockan 8 prick. För säkerhets skull steg jag upp klockan 6:30 för att packa mina saker och gick ner till stället där man kan få ägg med bröd till frukost. Nästan hela gruppen var där, både vi som skulle till Mole och de som stannade i Kumasi och gick till sjukhuset på fredagen. Kvinnan som säljer frukosten stekte glatt ägg efter ägg och hade blivit så god vän med klinik-utisarna att hon gav mig två engångsskedar för resan gratis, fast hon normalt tar betalt 20 pesewas även om man skulle köpa något som man behöver en sked för att äta.

Bussen var som väntat över en timme försenad, samma lilla gröna japanska buss som vi hyrt för resan till Cape Coast. Av ghananerna följde denna gång bara två killar med, och sällskapet var annars också så litet att bussen blev bara halvfull – inte mig emot. Resan till Mole från Kumasi tar med ett par korta pauser och en snabb chaufför mellan 7 och 8 timmar och vi ville gärna hinna fram före solen skulle gå ner, så vi var glada att chauffören inte var mer försenad än vad han var.

Vi gjorde ett längre stopp på vägen för lunch, i Kintampo, där vi varit ett par veckor tidigare för att titta på vattenfallet. På rastplatsen fanns två restauranger som inte sålde någon annan vegetarisk mat än ris (som jag är innerligt trött på), så jag höll mig till mina medhavda burkbönor och bröd. Vi gick runt lite på rastplatsen, där det också fanns människor som sålde bröd, frukter och grillat kött. Den grekiska killen D pekade frågande på några frukter och undrade om jag visste vad det var, och gissa om jag blev glad när jag insåg att det var mango! Mindre och smutsigare än i Finland, men visst, mango. Jag har hört att de ska vara jättegoda här, och ångrade mig så gruvligt när jag inte köpte dem första och dittills enda gången jag sett dem till salu på gatan. Kvinnan hade ordnat dem i grupper om fem, och man fick bara köpa frukterna i dessa grupper. Jag klämde mig fram till den mjukaste mango jag hittade och köpte dess hög för 10 cedi. D lånade M:s fällkniv och skalade och skar upp mangon åt mig. Den var lite rå, och i Finland skulle en mango som såg ut så inuti inte smakat mycket alls, men den här smakade mer än den mognaste mango jag ätit i Finland. Så gott!

Resten av mangona.
Allteftersom vi åkte norrut blev de olika varianterna av kyrkor färre medan moskéerna blev flera. Fortfarande var största delen av kvinnorna barhuvade och iklädda kortärmade kläder, men fler och fler bar olika typer av slöjor i fantastiska afrikanska mönster och vackra färgkombinationer.

Vi kom fram till Mole i god tid före skymningen, och fick genast en nära naturen-upplevelse när en av killarna som råkade ha mat i handen blev attackerad av en babian. Omkring motellet vistas också några vårtsvin, men de verkade helt fredliga trots att de såg potentiellt skrämmande ut. Efter att vi råddat klart med rummen på naturparkens motell och beställt mat inför kvällen på dess restaurang (de var mycket tydliga med att man absolut måste beställa maten i förväg och att Africa time inte gäller i Mole utan att vi måste komma och äta prick klockan 19) hade vi tid att beundra utsikten över parken och testa den inte helt rena men ändå uppfriskande poolen.

Panorama från utsiktsplatsen.

Småningom började solen gå ned, men det var rätt mulet.

När jag kom ut ur vårt rum efter att solen gått ner hamnade jag i en flygolycka med en av de här filurerna. De verkade helt korkade och krockade med allting stup i kvarten.

Babianer.

Pumba.
När solen gått ner blev vädret allt mer mulet. Vi satt på restaurangen och började se allt fler blixtar i olika färger på den svarta himlen. Hela natten hällregnade det, och vi undrade hur det skulle gå med det två timmar långa vandringssafari vi planerat att gå på morgonen därpå, men regnet lugnade sig under natten och när vi vandrade iväg efter den gevärsutrustade vildmarksguiden var det redan uppehåll. Savannen var ändå fortfarande våt och lerig, men jag var helt uppslukad av dess skönhet.


I parken finns förutom guider också patruller som vandrar omkring för att söka efter elefanter, och genom tät telefonkontakt försöker man öka sannolikheten att få se en elefant för besökarna. Regn brukar tydligen göra att elefanterna gärna delar på sig någonstans inne bland träden, och vid vattenhålen såg vi bara spår av dem och en bajshög som mosats ut av regnet och alltså inte var färsk.

Stor fot - liten fot.

Efter över en timmes vandring fick sätta fart på, för teamet hade trots allt lyckats hitta en elefant lite längre bort. Vi skyndade längs en väg och in genom det plaskiga gräset mellan träden och när jag väjde för trädgrenarna och gjorde kameran beredd nästan darrade jag av förväntan. Vi närmade oss en livslevande elefant i naturlig miljö! En annan grupp som rörde sig med jeep hade också kommit in för att se elefanten, och framför allt deras guide var väldigt högljudd. Elefanten var i rörelse och på väg bortåt, men vi lyckades få en god skymt av den. Den var mycket större än jag föreställt mig och fantastiskt vacker, och jag fällde en tår av lycka när jag såg hur den lugnt och fritt promenerade omkring i sitt vackra hem.



Efter att ha sett elefanten kunde vi nöjda återvända till motellet för duscha (i det rinnande men väldigt långsamt rinnande vattnet), äta den inkluderade frukosten (omelett, bröd, sylt och "tea") och ta ett dopp i poolen. Det började regna lite igen, när vi kom tillbaka så vi beslöt oss för att hoppas på uppehåll på eftermiddagen och ta ett jeepsafari då. Jag lämnade min kamera på motellet för att försäkra att laddningen skulle hålla för nästa safari, när vi bjöd med oss en grupp volontärer från olika länder i vår buss för att åka till en moské i den närbelägna byn Larabanga (googla för fina bilder på moskén). En av tjejerna i gruppen var från Finland och överlycklig över att få tala finska igen, och en annan var norska, och med henne gick kommunikationen utmärkt på respektive modersmål, vilket jag i min tur uppskattade.

När vi kom till byn blev vi mötta av barn i alla åldrar som ville hålla våra händer och prata med oss. Vi betalade 5 cedi för att få guidning omkring moskén, men jag kunde inte uppfatta mycket av vad guiden sade för alla barnen. Han visade oss ett hus av lera och kobajs och beskrev hur det byggts upp och hur länge det tagit. I golvet fanns en liten grop, precis stor nog att sitta i, som var till för att bada i.

När turen var slut blev det allt tydligare hur barnen användes för att be oss om pengar, eller vad som helst annat de kunde tänka sig att vi skulle ge dem från vattenflaskor till pennor. Vi såg hur de vuxna skickade barnen mot oss, och alla samtal vi förde med tonåringarna mynnade plötsligt ut i en begäran om pengar till det ena eller det andra när de märkte att vi snart var på väg. Bussen stannade till vid ett gatukök där till slut ganska många vågade köpa mat (spaghetti eller ris med kokt ägg), men jag har lite svårt för hur insidan av plastpåsen som maten säljs i behandlas med samma otvättade händer som pengarna, och den här mannen skalade till och med de kokta äggen i samma veva. Jag föredrog att äta en för landet dyr (3 euros) sallad på restaurangen i Mole istället.

Medan jag väntade på att min sallad skulle tillagas gick jag till rummet efter bröd och nötter att äta till. Medan folk sprang in och ut i rummet blev dörren öppen för två minuter, och när jag vände mig om stod plötsligt en babianmamma med sin bebis på magen rakt framför mig. Den sprang in längst in i rummet och jag sprang efter den ock skrek åt den att gå ut. Den stannade vid bordet där vi hade våra matpåsar och tittade menande på mig medan den sträckte ut ena handen och nappade åt sig den andra finska flickans påse med semlor. Sedan sprang den ut igen och kastade omkring brödet på gården. När den bestulna finskan sprang ut efter apan samlade den snabbt ihop alla semlorna i sin mun, tog ett tag om sin baby och sprang iväg.

Både jag och min Kumasi-rumskompis M blev ännu attackerade och bestulna på bröd av babianer kort efter det stora brödrånet. Jag var på väg med mitt bröd och mina nötter till restaurangen när en apa plötsligt hoppade fram, tog tag i min klänning och skickligt nappade brödet ur min hand. Sekunder senare hörde jag M ropa på hjälp bakom mig när också hon blev attackerad och rånad på hela sin limpa.

Efter att vi ätit medhavd och beställd mat var det snart dags för eftermiddagssafarit med jeep. Vi var så många att vi fick dela upp oss i två bilar, och vi fick med oss en liten flicka från Larabanga som kommit till parken med en spansk kille som hängde med vår grupp. Hon satt på den första bänken uppe på jeepens tak mellan mig och den tyska tjejen U, som lånade sin kamera åt henne. Chlorocebus sabaeusarna var så aktiva att vi blev mer optimistiska om hur mycket djur vi skulle få se på safarit än vad vi varit tidigare – djuren gillar uppenbarligen  inte regn alls.

Termitstack och "green monkey" (Chlorocebus sabaeus)
Fler Chlorocebus sabaeus vid startpunkten för safarina.

Och visst såg vi en massa djur, både däggdjur och intressanta fåglar och till och med en reptil. Jeepen körde stundom ganska fort och vi fick ducka för trädgrenar, men chauffören saktade ofta in när vi körde förbi djur på nära håll så att vi skulle kunna ta bilder. När jeepen saktade ner kunde vi bättre höra alla de exotiska stämmorna i savannens kör av fåglar.

Allt vi såg var så fantastiskt vackert. Vattendragen, den röda sanden, de tusentals nyanserna av grönt. Och hela tiden liv och rörelse över allt. Mole är en stor park, och väldigt mångsidig. Det insåg jag redan på vandringsturen samma morgon, men fördelen med jeepen var att vi såg en mycket större del och ännu mera sinsemellan olika ekosystem med olika typer av växtlighet.

Antilop.

Djuren verkade inte alls rädda för jeeparna.

Pärlhönsen (?) sprang framför vår jeep i flera minuter innan de en efter en förstod att hoppa åt sidan.
Under hela safarit talade guiden med jämna mellanrum i telefon med andra i teamet på twi, och varje gång i mötte en annan jeep hojtade guiderna till varandra att inga elefanter synts till. Efter närmare två timmar, när safarit led mot sitt slut, började telefonsamtalen låta mer positiva och innehålla ordet "elephant" och snart till och med "elephants". Guiden sade att tiden var nästan slut, men att tre elefanter synts till där vi började vårt safari för två timmar sedan och att om vi betalar för en halvtimme till (ca 3 euro till per person) kan han nästan garantera att vi får se dem. Vi kom snabbt överens om att det var värt ett försök, även om kontanterna började ta slut för en del. Jag hade som tur pengar att låna ut.
Jag uppfattade inte vad det här var för en filur, men honom hade vi inte träffat om vi inte fortsatt vårt safari.
Chauffören tryckte på gasen och vi fick väja ännu oftare för trädgrenarna som hängde ner framför oss. Vi var alla ivriga. Snart saktade jeepen in och vi fick klättra ner från taket och skynda så tyst vi kunde in i skogen tillsammans med passagerarna från en annan jeep och deras guide. Mitt hjärta bultade igen när jag plaskade genom det dränkta gräset. Plötsligt hördes ett brak som gjorde mig rädd att elefanterna var på dåligt humör, men tätt efter guiden fortsatte jag in djupare mellan träden. Och där stod de!


Norsu <3

De bäst spenderade 3 eurona i mitt liv! Den tredje elefanten hade redan hunnit gå vidare, men två stod kvar och en till och med poserade lite för oss.

På vägen tillbaka var vi så lyckliga, men det visade sig snart att andra halvan av gruppen i den andra jeepen inte fått informationen om elefanterna i tid, så vi var tvungna att dämpa vårt jubel lite för att inte strö salt i deras sår.

Den kvällen simmade vi igen i poolen, åt middag på restaurangen och spelade dryckesspel tillsammans med volontärgruppen. Jag lärde de andra yo man yo bitch, vilket är ganska kaotiskt som dryckesspel, och de andra motellgästerna var inte så nöjda. Vi två finska medicinstuderande låg och pratade länge den kvällen medan vissa av de andra fortfarande härjade utanför. När jag till slut skulle sova, såg jag elefanter för mig när jag slöt ögonen. Den andra finska flickan sade att hon sett antiloper. Jag visste inte från förut att man kunde ha så coola bilder fästa på näthinnan, tidigare har jag bara haft spelkort, schackbräden och liknande. Men visst, jag har säkert aldrig tittat så noga på ett djur förr i mitt liv.

Hon och jag steg upp tidigt nästa morgon för att gå till utsiktsplatsen och se ifall elefanterna skulle råka komma och dricka (det påstods att de brukar göra det mellan 6:30 och 7, tydligen har inte ens elefanterna Africa time i Mole). Vi såg inga elefanter, men det var otroligt fridfullt att se solen stiga allt högre över den enorma nationalparken och antiloperna köra små spurter i sina flockar. Så tyst, jag tror inte att jag har upplevt en sådan fridfullhet på hela resan tills då. Vi satt där i nästan en timme, men det kändes som högst 10 minuter. Sedan gick vi för att äta frukost. T och M gick på ett till vandringssafari, och som tur fick de se ett par elefanter den här gången och till och med iaktta dem i en halvtimme. De var så lyckliga när de kom tillbaka.

För hemresan sålde vi de tomma platserna i vår buss till största delen av volontärgruppen, som också skulle till Kumasi och som blivit helt traumatiserade av den evighetslånga och krångliga vägen till Mole med kollektivtrafiken. Priset var mycket lägre än vad vi betalade per person för bussresan, och busschauffören tog hälften av summan, men vi fick ändå tillbaka den summa vi tvingats betala extra då några hoppat av. Dessutom var volontärerna väldigt trevliga och vi ville gärna träffa dem lite till. Tyvärr hade busschauffören utan att berätta åt oss sålt tre platser till åt några holländska turister, så en av våra ghananer fick sitta på en pall i gången och två av volontärerna på en upphöjning i främre ändan av bussen. Men busschauffören körde mycket försiktigare än vanligt och allt gick bra. I Kintampo korkade vi en till av mina mangon, nu alldeles perfekt mogen, och det mest gudomliga jag någonsin smakat.

Ett fantastiskt veckoslut med andra ord, vad mer kan jag säga. En paus från stökiga Kumasi, trevliga människor, elefanter, pool, mango. Underbart. Laddade batterier inför den sista veckan av utbytet.




måndag 25 augusti 2014

Tredje utbytesveckan: Kulinariska upplevelser och ditt och datt

Jag hade mycket tid att skriva i början av veckan och lite i slutet, så nu kommer tredje utbytesveckan som ett monsterinlägg

På måndag återvände jag till forskningscentret med nya krafter och skrev under dagen färdigt min första version av översiktsartikeln mellan labbarbetet. Vi körde en RT-PCR på en del av de prov som var kvar, denna gång med ännu noggrannare arbete och fick äntligen ett resultat där det visserligen fanns ett problem med en kontroll, men det gick lätt att tolka. Det trådlösa internet som it-killarna efter många om och men lyckats dela åt mig fungerade inte på måndagen, så jag kunde inte skicka min artikel till min handledare på labbet.

Efter den för mig ganska produktiva dagen på labbet gick vill till den kaotiska marknaden för att köpa tyger, eftersom vi blivit lovade att bli tagna till en sömmerska under veckan. Vi hade inte särskilt mycket tid på oss innan solen började gå ner, och jag hade som hade hoppats på hinna få syn på ”det perfekta” tyget hade jättesvårt att välja, men jag köpte i alla fall ett tyg till en klänning åt mig själv och två större tygstycken till mamma som önskat sig en bordduk som hämtning.

När vi kom till hostellet fick vi reda på att gruppen planerat att åka till en restaurang, så vi bytte kläder och hängde på. Restaurangen lär vara känd för sina pepparbiffar, men den kvällen hade de bara tre av dem kvar, så det blev grymt rabalder bland köttätarna. De som fick sina köttbitar var inte helt nöjda med dem: än var de överstekta, än var pepparsåsen för pepprig. Men jag var nöjd med min vegetariska pizza, den bästa pizzan jag hittills ätit i Ghana.

På kvällen mejlade jag min översiktsartikel till min handledare, nervös för vad han skulle tycka.
På tisdag blev jag erbjuden hjälp av en it-kille på forskningscentret att skaffa en ny kamera då den gamla är kaputt. Han ringde någon som skulle hämta en kamera till forskningscentret nästa dag så att jag kunde köpa den för 300 cedi (60 euro). Jag var tacksam för erbjudandet, eftersom det är otroligt ansträngande att försöka köpa saker i Kumasi annars också, och med elektronik är det alltid lite värre när man borde kunna prova och lita på att det inte är stulet och så vidare.

Eftersom jag var klar med min artikel så här långt och vi väntar med att göra fler PCR-körningar, hade jag inte så mycket att göra på forskningscentret, så jag ägnade dagen huvudsakligen åt att blogga. På eftermiddagen fick vi göra lite labbarbete när de nyaste proverna skulle sättas i glycerol för förvaring, och det fick N och jag faktiskt göra väldigt självständigt, utan särskilt mycket övervakning. Sedan visade vår handledare på labbet oss forskningscentrets frysrum, dit proverna förs för långtidsförvaring i -80°C. Sedan var vi egentligen klara för dagen, men vi stannade en halvtimme till och väntade på E, som har mycket striktare närvaroplikt än vi.

När vi kom tillbaka till hostellet blev jag inbjuden till killarnas rum där den tunisiska killen S skulle laga en tunisisk vegetarisk rätt. Garanterat vegetarisk mat, och den var gudomlig!

Onsdag förmiddag var också tyst på labbet, så N föreslog att vi skulle gå till den botaniska trädgården på campus. Jag ville gärna se den, och när jag gick in till min handledare för att fråga om min artikel och loggboken där jag borde få en utvärdering efter halva utbytet bad jag om lov att använda förmiddagen där då det ändå inte fanns något för oss att göra på forskningscentret. Formellt är det väldigt strikt med arbetstiderna, men åtminstone han har stor förståelse för att man vill se sig omkring i Ghana, speciellt om man framför frågan på ett smickrande sätt.

Campus är ganska stort och forskningcentret ligger rätt långt från porten (jag kan inte riktigt uppskatta avstånden för att taxina alltid kör olika omvägar), där skylten till den botaniska trädgården pekar åt motsatt håll vid den första rondellen. N ville gärna passa på att få lite motion, och jag hade ingenting emot det, så vi gick till fots. Vi passerade två muséer som båda såg ut som om de inte varit öppna på länge, trots att det ena var inrättat 2004. Med lite hjälp hittade vi till rondellen och tog vägen uppför backen mot trädgården. Vi passerade något slags skola och gick till porten för att försäkra oss om att vi ännu skulle fortsätta längs samma väg. En vaktmästare i brun uniform skuttade fram till oss och var ivrig att följa oss tillbaka till vägen och peka ut trädgården (som inte syntes därifrån). Vi fortsatte gå, och efter en stund saktade en bil ned bredvid oss och samma vakt steg ut från passagerarsätet och bad oss hoppa in. Vi tog emot den korta skjutsen till den botaniska trädgårdens port.

Innanför porten satt en kille vid ett bord med religiösa böcker och tog 1,50 cedi i inträde. Snart förstod vi kopplingen till böckerna, då vi såg och hörde de andra människorna som var där. Trädgården var i ganska naturligt skick och utan några skyltar som berättade arternas namn. Mer eller mindre tydliga stigar ringlade mellan de höga träden. Vackra fjärilar i alla möjliga storlekar och färger flög omkring, och stora spindlar satt i sina präktiga nät. Från trädkronorna ljöd kvitter, krax och sång från hundratals fågelnäbbar. Med varierande mellanrum fanns öppna platser med bänkar, där människor gick ensamma av och an och bad högt som i trans eller stod i grupper och sjöng och bad tillsammans. Här och där fanns stora termitstackar som såg ut som meterhöga sandslott. Djupare in längs de försvinnande stigarna kände vi oss minst lika mycket i djungeln som i Kakum. Det kan hända att jag hinner gå tillbaka, med en fungerande kamera...

Tillbaka på forskningscentret sade it-killen att han skulle ringa till kamerakillen och be honom komma. Snart hörde ändå A från kommittén av sig och sade att hon skulle ta oss till sömmerskan samma dag, så jag måste åka tillbaka redan 13:30 – och missa dagens labbarbete. N stack till och med före mig, när tjej-S blivit bjuden av en vän att följa med och träffa kungen. Själv föredrog jag att fara till sömmerskan, då jag tvivlade på att de faktiskt skulle träffa hans majestät (vilket de inte heller gjorde), och fortfarande levde i hoppet att hinna få köpa kameran innan jag for. It-killen ringde kamerakillen och sade att jag åker klockan 13, men när jag for kunde jag inte hitta honom, så jag vet inte vad som hände med den kameran.

Det tog över en timme att ta sig till sjukhusområdet, men som väntat hade avfärden till sömmerskan skjutits fram, och sedan måste vi ytterligare vänta på en tjej som missat att vi var på väg och just kom från sjukhuset när vi skulle gå. Också resan till sömmerskan tog förvånansvärt länge, omkring en timme. Jag har sätt många sömmerskor i närheten av sjukhusområdet, men förstås kan man inte garantera att alla är bra. Den här är den som A brukar anlita, och hennes kläder ser alltid bra ut. Vi steg av trotron vid en marknad där de sålde sådant jag hoppats på att slippa se: levande djur i för små burar. Härifrån var det ännu en liten promenad till det lilla huset där fyra kvinnor satt och sydde på trampsymaskiner. Vi blev varmt emottagna, erbjudna vatten och sittplats på en bänk som bars in i det lilla rummet, som nu blev alldeles smockfullt. Sedan fick vi titta på olika klänningsmodeller på planscher och i tidningar, och A hjälpte oss att förklara för sömmerskan hur vi ville ha våra kläder. Jag bestämde mig för att mitt tyg var så brokigt att jag ville ha en enkel, smal modell.

På hemvägen bestämde jag, den andra finska flickan och en österrikisk flicka som också är vegetarian för att gå till en indisk restaurang den kvällen. Alla tre tunisier (E, S och S) hängde på och vi hittade en taxichaufför som tog oss alla 6 i en bil för 10 cedi (2 euro) till restaurangen, som ligger en bit utanför centrum. Stället var snofsigt enligt ghananska mått, med vita dukar och välklädd personal, men helt folktomt. Servitriserna verkade nästan lite ovana att hantera kunder, utan att överdriva kom de fem gånger tillbaka till bordet för att fråga vem av oss som beställt vad och ändå hämtade de fel öl åt S. En kvart efter att vi beställt för första gången kom de och sade att tandoorikycklingen som S beställt var torr och bad honom beställa någon av rätterna som lämpar sig att äta med ris.

Sist och slutligen tog det ändå inte så fruktansvärt länge att få maten, och den var helt perfekt, sånär som på ärterna som var lite mosiga. Så skönt att äta mat som verkligen smakar vegetariskt, och så gott med koriander, naanbröd och paneer! Det störde mig inte ens att äta ris igen, jag hade inte ätit det på några dagar, och det är ändå en annan sak med indisk mat.

Det var en enorm portion men jag hade nästan lyckats äta den när servitriserna kom och dukade av (ghananerna har en viss tendens att villa duka undan medan man fortfarande äter, men det fenomenet är bekant från släkten där hemma, så jag tar det inte så hårt som en del andra och är beredd att skrika till om jag inte är mätt). Med samma bad vi om notan, som vi antog skulle ta tid att få, och ringde taxichauffören för att han skulle hinna dit och plocka upp oss på samma tid. Mycket riktigt hann vi be om den tre gånger innan vi såg något hända, trots att det fortfarande inte var mer än två andra sällskap på restaurangen och servitriserna var tre. Igen kom de några gånger och gick igenom vad var och en beställt, och tillslut såg vi att de tog fram en stor räknemaskin. De verkade så överbelastade av att skriva 6 räkningar och sedan springa av och an med de två pärmarna de hade för notorna för att byta papper och pengar i dem att jag inte iddes påminna dem om att jag bett om att få mitt naanbröd med i en påse.

Trots allt fick vi vänta någon minut på taxin, men resan hem gick bra och jag sov gott med magen proppfull av kryddig, indisk mat (den största foodbabyn på den här resan).

Torsdagen var en regnig dag. På forskningscentret hittade jag min handledare i full färd med att skriva kommentarer till min översiktsartikel. Han sade att den var väldigt bra och ville att jag skulle göra om den till introduktionsdelen i en artikel om HPV-studien och att jag skulle hålla en presentation för hela fakulteten där hemma (ett förslag som fick mig att brista i skratt, men han tog det mycket allvarligt). Det var ganska uppenbart att han tyckte att jag skulle lämpa mig bra som skyltfönster för forskningscentret och Ghana hemma i Helsingfors (det är förresten många här som ger mig förslag på vad jag ska berätta om Ghana när jag kommer hem), men än sen. Jag kan nog rekommendera det här äventyret åt vem som än är intresserad.

It-killen som skulle hjälpa mig att skaffa en kamera och N att skaffa en telefon syntes inte till på hela dagen, men som tur kunde vår labbövervakare beskriva hur jag skulle komma till en pålitlig elektronikaffär. Kameran var några tiotals cedi dyrare än den it-killen hade hittat, men jag var desperat och definitivt beredd att betala 70 euro för en kamera som verkade och visade sig vara bättre än min gamla. Jag måste ju ha något att fota elefanterna med på veckoslutet i nationalparken! Sedan gick vi till en lite skummare liten affär där N tidigare hittat en telefon hon var intresserad av, men den var tyvärr såld, så det som skulle ta två minuter tog närmare 45 minuter då det skulle letas och laddas och provas.

Under tiden blev jag igen förhörd av en kille som ville försäkra sig om att jag sköter min kontakt med gud ordentligt, men jag har blivit ganska bra på att föra den typen av diskussioner vid det här laget. Jag bara talar om godhet och kärlek och inspiration och sådant, ”Man kan väl säga att gud finns i kontakten mellan människor”, ”Ja, exakt, jag gillar hur du säger det, tycker du att ett liv där man bara lyssnar på sig själv är ett bra liv?”, ”Det saknas något i ett sådant liv”, ”Ja, precis”. Det kan till och med vara skönt att föra sådana diskussioner. Det stör mig inte längre att min samarbetspartner kallar ämnet för gud, jag kallar det för kärlek, livets mening, hopp, godhet. Det som gör skillnaden mellan två människor tillsammans och två människor för sig.

Sedan gick vi en sväng till marknaden, för N ville ha fler tyger att låta sy upp innan hon skulle ge sig av till sömmerskan. Hon skulle egentligen åkt dit tillsammans med S tidigare, men S hade stuckit iväg utan henne och var redan där när N provade sin telefon genom att ringa till henne.


På kvällen blev det i sista minuten kris kring veckoslutets resa, då kommittén bokat in oss för annan ackommodation än vi trott och priset på bussen steg då tre deltagare hoppade av i sista minuten. Själv var jag mest orolig och hade dåligt samvete för att N hade tagit trotron ensam ut till sömmerskan med sina klänningstyger och ett andra tyg åt mig, när mörkret redan börjat falla. Jag ångrade att jag inte åkt med, samtidigt som jag var otroligt trött och ville äta, packa inför resan och tvätta kläder. Jag ringde sömmerskan och bad henne ringa när N kom dit, eftersom jag ville spara på N:s telefonbatteri vars skick vi ännu inte visste. Men N klarade sig bra, alla människorna i trotron hade varit ivriga att hjälpa henne och hennes telefon fungerade utan problem. När hon kom till hostellet sade hon också att hon inte ens skulle tillåtit mig att följa med ända ut dit, så mitt samvete kändes lite lättare. Råddet kring resan redde också ut sig till slut, fast A nog var lite sårad och upprörd över kritiken mot hennes organiserande. Vår grupp är ändå en ganska trevlig och smart grupp, och fast ingenting här i Ghana är klart från början eller enkelt, så ordnar sig det mesta till slut.

onsdag 20 augusti 2014

Söndag: Frukost, strand och hemfärd

Nästa morgon var det tänkt att vi skulle träffas för frukost kring halv nio. Våra fantastiska kommittémedlemmar hade stigit upp 5:30 och börjat steka pancakes, ägg, bacon och toast för hela gruppen. När jag var på gården kring den tiden satt vår busschaufför i bussen med motorn på och putsade sina skor. Han verkar verkligen gilla att hålla motorn igång, för han satt nog där och brummade i ett par timmar. Han stängde inte ens av motorn när han tankade (vilket han givet fick göra några gånger), men jag tvivlar på att det var den största fara han utsatte oss för. Jag är inte ens kapabel att oroa mig för trafikolyckor längre för att körkulturen, vägarnas skick och antalet människor och djur som rör sig överallt är så galna jämfört med Finland att mitt huvud svämmar över. När chauffören tutar rycker jag inte ens till längre, fast jag vet att det betyder att det ser riskabelt ut.

Klockan 10 började frukosten bli kvar och vi fick sitta ner i hostellets TV-rum, med bänkar som i en vänthall på en tågstation, och prata och plugga lite twi medan vi väntade. Vår underbara utbyteskommitté hämtade vattenkokare och olika sorters ”tea” och juice, och vi åt och åt tills vi höll på att spricka och packade sedan ner resterna i en kylväska som matsäck till stranden.

Det var något speciellt med bussfärden på vägen längs den palmbeväxta sandstranden där de salta atlantvågorna brusade in. Hälften av utbytet bakom oss, hälften kvar och jag insåg hur mycket jag kommer att sakna alla dessa vänner, de skumpiga bussfärderna till dunkande hiplife, och allt jag älskar med Ghana (jag ska göra en lista en dag).

Jag är inte en sandstrandsmänniska, men jag älskar hav, och hade inte sett det på några veckor. En känsla av frihet och lättnad kom över mig när vi tassade genom den lilla trädgården med färgglada blommor längs stigar kantade av glasflaskor nerkörda med halsen före i den röda sanden, mot det allt starkare ljudet av vågbrus. Av med kläderna och ut i det rullande havet. Vi hoppade in i vågorna, som var så kraftiga att de slog omkull mig flera gånger när jag glömde hålla ett öga på vad som var på kommande.

T föreslog en joggingtur längs stranden till Elmina Castle, som han sade skulle vara ungefär en kilometer bort, och jag tog min kamera i ena handen och mina flipflops i den andra och hängde på tillsammans med polska tjejen C och den tyska killen M. Jag hade jättesvårt att bedöma den faktiska sträcka vi sprang, men bortom det lilla mysiga badstrandsområdet med toalett, duschar, bed and breakfast, bar och hanverksshop gränsade sandstranden fanns mer och mer kåkbyliknande bostadsområden, och på stranden lekte lokala barn som glatt hälsade på oss. Några gamar kalasade på en död griskulting. Till slut kom vi till ett ställe där sandstranden kapades av svårframkomliga klippor. Området vi befann oss nedanför verkade vara en soptipp, på vilken en kåkby byggts upp. Flera magra grisar gick och bökade i plasten. Vi var i en återvändsgränd.

En äldre man kom emot oss och T frågade honom hur vi kommer till slottet. Tydligen kunde vi antingen korsa soptippskåkbyn till en väg som vi kunde följa, eller gå runt klipporna genom kåkbyn och tillbaka till stranden på andra sidan dem. C och jag var skeptiska till båda alternativen, men tyckte inte att vi hade så mycket andra val än att följa med killarna efter mannen upp mellan kåkarna på den stinkande soptippen. Det var ett misstag.

Jag var inte säker på vilka av konstruktionerna som var menade som bostäder, men jag hoppas att inte alla användes för det ändamålet, eftersom många hade stora springor mellan brädorna och saknade tak. Kåkarna låg som minimala kvarter i ett förvånansvärt ordnat rutnätverk som på sina ställen var så tätt att det var svårt att passera mellan dem. Fortfarande iklädda bara baddräkter och med bara flipflops mellan oss och den lerblandade sopmassan passerade vi höns, getter och grisar som vandrade omkring och sökte efter mat. Barnen beundrade vår hudfärg och undrade varför vi inte hade några kläder på oss, och när vi passerade några kvinnor som arbetade med att torka fisk började hela sällskapet skratta åt oss. Ett par äldre kvinnor vi mötte tecknade argt åt oss att klä på oss och C och jag fick  väja för männens händer. Till en början försökte jag hälsa tillbaka på alla som hälsade på mig och vara vänlig, men allteftersom reaktionerna på vårt tåg genom byn blev obehagligare koncentrerade jag mig bara på att inte snubbla och att komma bort så snabbt som möjligt. Till slut kom vi tillbaka ner till stranden, och den äldre mannen pekade ut slottet som låg ytterligare minst en halv kilometer bort. Här höll också M med mig och C om att det fick räcka, och när T tagit bilder på slottet på avstånd vände vi om.

Vi insåg att vi inte heller från det här hållet skulle lyckas ta oss över klipporna, så vi var tvungna att gå tillbaka in i kåkbyn vars invånare nu skrattade ännu mer och en man lade sin arm om min hals och vägrade släppa fast jag bestämt bad honom göra det upprepade gånger och han uppenbarligen förstod engelska. Tillbaka ute på stranden igen gick vi ut i vågorna för att skölja av våra fötter innan vi började jogga tillbaka. C och jag var ganska sura och skakade, men det var skönt att få springa i sanden igen. Barnen på stranden var glada att se oss igen, och de sprang med oss några tiotals meter. Vi mötte några av de andra utisarna som sade att vi skulle åka snart och gick tillbaka med dem. Q från Storbritannien visade oss en massa krabbor som han upptäck på en klippa. De sprang omkring precis vid vattnet.

Sanden blev väl det som slutgiltigt tog död på min kamera, som krånglat redan i några dagar. Först öppnade den sig inte längre och nu sätter den inte ens på sig såpass att jag skulle kunna få ut bilderna ur den, men jag försöker skaffa en ny kamera så snabbt som möjligt.

I bussen åt vi upp resterna från frukosten, som fortfarande var goda. Hemresan var omkring 5 timmar lång, men de flesta sov inte på grund av den höga musiken och kommittémedlemmarnas högljudda gräl på twi (som verkade vara om vilka låtar som skulle spelas), men jag fick låna T:s dyna (han hade väl lite dåligt samvete för att ha dragit med mig in i den där kåkbyn) och slumrade lite.

Ett verkligt lyckat veckoslut, trots sina mångahanda inslag.

Några av våra favoritlåtar i bussen:






tisdag 19 augusti 2014

Lördag del II: Cape Coast

Nästa anhalt var Cape Coast Castle, där ett litet museum tog oss igenom Guldkustens/Ghanas historia före och under kolonialismen (väldigt intressant!) innan vi gick på en guidad tur genom det stora slottet med sin mörka historia som insamlings-, förvarings- och avsändningsplats för slavar under den brittiska tiden. Förhållandena som slavarna hölls i under de veckor till månader de var i Cape Coast var fruktansvärda, och det är inte alls förvånande att många av dem dog där, tätt sammanpackade och fastkedjade i mörkret. Arkeologernas markeringar på väggen visade hur lagret av packad och förmultnad avföring varit vid utgrävningen i den enda kammare där de putsat sig ända ner till stengolvet. Det måste ha varit omkring en meter.

Vi blev visade cellen där kvinnor som gjort motstånd vid våldtäkt hölls i svält som straff, och en annan fönsterlös cell där slavar som försökt rymma efter grundlig misshandel lämnades att dö av törst, hunger och kvävning, Visst hade jag hört allt det förut, men visst blir man stum ändå. Det går liksom inte riktigt att förstå, det är för hemskt. Och man undrar hur de lokala ser på en när man kommer dit, från en världsdel vars utveckling under långa tider drivits till det här priset, och ser platserna där lidandet bakom alltihop varit så tätt koncentrerat.

Från slottet återvände vi till restaurangen för att äta. Klockan var redan över 17, och som tur verkade förhandsbeställningarna ha effekt på väntetiden – trots hungern kändes det som att maten kom snabbt. Jag smakade på banku för andra gången, och det var faktiskt gott. Kanske delvis för att jag saknar rågbröd, och den lätt sura massan liknar rågdeg till smaken. Min egen portion var dock nudlar med grönsaker, eftersom det var vad jag blivit erbjuden som vegetarisk rätt. Och helt tacksam var jag för omväxlingen, det var mina första nudlar i Ghana. Men nog hade en och annan liten kycklingbit smugit sig med trots allt, troligen för att maten tillretts i samma panna som någon risrätt med kyckling, eftersom några riskorn slunkit med också. Här verkar man inte riktigt förstå att poängen med vegetarisk mat är att man inte ska hitta kött i det. Men jag har vant mig vid att kolla en gång extra och att  plocka köttbitar åt sidan medan jag äter.

Efter den upplevelserika dagen återvände vi till hostellet för dusch och tupplur innan vi åkte till stranden, där det finns en utomhusnattklubb med bar bara ett stenkast från vattenbrynet. För första gången på två veckor var det lika många om inte fler obruni än obibini omkring mig, och det såg på något sätt ovant ut att se en sådan sammansättning människor. Det var redan mörkt, och när jag tittade utöver den nu öde stranden kunde jag inte se havet utan bara höra det. Plötsligt registrerade jag rörelse på stranden, och döm om min förvåning när jag insåg att det var en stor gris som gick omkring och mumsade på uppsköljda skaldjur!

De flesta av oss lämnade simmandet till följande dag, men en av de tyska flickorna tog ett nattligt dopp i Guineabukten. Utbyteskommittén hade med sig en kylväska med Smirnoff Ice och cider (som analogt med fenomenet tea verkar kallas för beer alltihop), vodka med mera, och när jag tjatat tillräckligt länge fick jag äntligen sällskap med till dansgolvet. Vår busschaufför lät sig också smaka av dryckerna, innan han gick och lade sig i bussen för att sova. DJ:n var ändå inte något vidare och vi hade en lång dag bakom oss, så vi hade inte lust att stanna så långt in på småtimmarna som A hade hoppats. Men sen dansade vi som besatta i bussen tillbaka till hostellet och hade så roligt att vi till och med övervägde att vända tillbaka och ta över partyt. Istället gick några av oss till ett av rummen och spelade ett dryckesspel där man räknar runt i en ring och byter ut alla tal med 7 och alla multipler av 7 mot ”ananas”. Det blev roligare av att var och en räknade på sitt eget språk. Sedan spelade vi fuck the dealer och jag fick smaka på ytterligare något nytt den dagen, nämligen palmvin. Jag gillade den varma, lite nötiga smaken.

Det hade varit en lång dag full av nya och berörande intryck och upplevelser, och det här hostellet var mycket tystare än i Kumasi, så jag sov som en stock den natten trots att jag inte hade någon dyna.

Lördag del I: Regnskogen

Update: Lade till några bilder från den avlidna kameran.
--------

Det var sagt att vi skulle träffas på bottenvåningen klockan 8 nästa morgon för att åka och äta frukost och sedan hinna till Kakum National Park innan rusningen som skrämmer bort alla djuren. 8:50, när alla släpat sig till bussen, bestämde sig chauffören plötsligt för att ta ett bad och sprang iväg. När han var klar kom vi i alla fall iväg, till en restaurang på campusområdet som serverade frukostbuffé med ägg, bröd, bönor, något köttstuff, gröt, marmelad och vattenmelon. Sedan fortsatte vi, via en restaurang där vi lämnade in matbeställningar för eftermiddagen i förskott, ut mot regnskogen.

Kakum är betydligt mer turistigt än apreservatet vi besökte veckoslutet innan, med en större hantverksbutik, en bar, ett picknickområde och en hall med information om regnskogen och dess invånare inför besöket. I parken finns en hängbroled på ca 300 meter, uppspänd mellan några av de högsta träden på ca 40 meters höjd över djungeln. Därtill kan man gå en guidad vandringstur i skogen, men vi fick nöja oss med hängbron, eftersom parken vid det här laget hunnit bli full med skolgrupper och turister som skrämde bort fåglarna och de andra djuren som man eventuellt annars hade haft chans att se.

Kakum National Park var ett av de ställen jag absolut ville besöka i Ghana, och det var nog det vackraste ställe jag varit på. Jag var inte den enda i gruppen med höjdskräck, men allihop övervann vi vår rädsla och valde den längre rutten med sju smala, uppåt och nedåt buktande hängbroar, bestående av något som såg ut som aluminiumstegar hängda i ett nät och överlagda med träbrädor. Räddast var jag vid ändorna av broarna, där jag såg hur konstruktionen guppade mot plattformen kring trädet, och vid den högsta punkten, där kanterna av nätet som var spänt mellan spången vi gick på och vajrarna som höll konstruktionen i luften plötsligt blev lägre av någon anledning.










Det var en underlig känsla att gå där på bron, delvis störd av att grupperna framför oss hoppade på broarna och skrek, men ändå fantastisk. All den vackra grönskan omkring mig och under mig var inte ens överväldigande, utan trots höjdskräcken och wow-känslan av att verkligen vara i regnskogen kände jag mig på något sätt hemma. Jag är nog en apa innerst inne, eller kanske en skogselefant. Som sagt, naturen var det jag såg framemot mest i Ghana, och den är fortfarande min favorit. Mitt hjärta tog ett skutt när jag såg att man kan övernatta i trädhus i Kakum, det ska jag definitivt göra nästa gång jag åker dit, och jag ska hinna före de stökiga grupperna för att få en mer ostörd upplevelse.

På vägen tillbaka ut ur regnskogen köpte jag en kokosnöt som försäljaren öppnade med några knivhugg så jag kunde dricka dess saft. Den smakade underbart uppfriskande. När vätskan var borta högg han nöten itu och högg ut en sked åt mig att gröpa ur kokosen med. Den var glatt och dallrig men fantastiskt god, som kokosgrädde fast fräschare. Jag fick också smaka på kakaofrukt, en väldigt söt och god, slemmig vit konsistens som omger de lite bittre fröna som man gör choklad av. Jag köpte också en flaska lokal honung, som smakar mycket mer och alldeles annorlunda än honungen hemma. Jag förstår inte varför man äter godis när det finns så mycket godare saker att mumsa på!


Den lediga fredagen och resan till Cape Coast

På fredag morgon gick N, K (som piggnat till lite) och jag till frukostrestaurangen i ändan av hostellbyggnaden för var sin egg and bread. Den här gången fick vi det i form av en smörgås, som såg alldeles enorm ut, men brödet här är tyvärr som i England, mest luft, så det var egentligen inte så våldsamt mycket mat som det såg ut att vara.

När man beställer en varm dryck i Ghana bör man vara medveten om att tea här är en paraplyterm som omfattar även snabbkaffe (som tyvärr är det närmaste kaffe man kommer här), chokladdrycker med mera. N hade inte uppfattat det här, så när hon försökte beställa te blev det ganska mycket förvirring: ”Can I have a cup of tea, please?” ”Lipton or coffee?” ”Tea, please.” ”We have Lipton and coffee, the other tea is finished.” ”Oh, but you do have tea, right?” Jag: “Lipton, she would like a lipton, please.” “Milk is finished.” “No, no, I would like just a tea please!” “Lipton?” “Lipton is fine.” “But milk is finished.” “Ok, but you have tea?” “We have lipton.” Det är lustigt hur det brittiska arvet är så uppenbart men samtidigt bara ett halvintegrerat inslag i den starka och mycket annorlunda egna kulturen. Som några bekanta urklipp inklistrade i en främmande tavla.

Fredagen var den soligaste dagen hittills, och molnen gör verkligen en skillnad: den afrikanska solen är stekhet. Nu torkade också gårdagens rena tvätt i ett nafs, annars brukar det ta minst två dygn på grund av den höga luftfuktigheten.

Kvällen innan hade det sagts att vi skulle starta mot Cape Coast senast klockan 14 nästa dag, så vi antog att vi skulle komma iväg kring 15. Förmiddagen hade vi reserverat för att gå till en klädmarknad med traditionella afrikanska tyger och modeller. På vägen över sjukhusområdet stötte vi på den portugisiska killen T, som följde med oss för att ta en titt på klänningarna med sin flickvän i åtanke.
Marknaden ligger på gångavstånd från sjukhuset, på andra sidan av ett underligt men ganska lugnt och trevligt område där getter och höns traskar omkring i den röda sanden mellan mer eller mindre primitiva små bostadskonstruktioner. Området är på något sätt halvmilitärt och vaktas av militärpoliser vid portarna, men man kan ändå fritt gå och köra igenom det och där bor en massa barn ”obruni, obruni” och andra människor som visst inte är rika, men som ändå verkar ha en rullande vardag där med sina hushållssysslor och små företag.

På marknaden handlade jag lite kläder och smycken som hämtningar till Finland, och också en lång klänning åt mig själv. Klänningen kostade 45 cedi, som med den nuvarande kursen motsvarar 9 euro. Hemma skulle säkert 45 euro varit närmare sanningen. Underligt är hur vissa av försäljarna på marknaderna här verkar tycka att man slösar deras värdefulla tid om man vill titta på något men inte köpa det, utan då hellre vill att man inte tittar alls. Speciellt att lyfta ner och hänga upp produkter verkar för vissa vara otroligt jobbigt och värt att undvika med risk för att förlora kunder. Men visst finns det de som tycker att det är roligt att tala med människor istället för att bara sitta ensam där bland sina produkter och stirra på världen.

T försökte hela tiden övertala K att komma med till Cape Coast, men hon var inte ännu riktigt återställd utan stupade i säng efter promenaden hem från marknaden. Avfärden blev uppskjuten till både 15 och 16 innan vår buss äntligen kom loss ur trafiken och svängde upp framför hostellet. Det tog sin lilla tid att packa den trånga lilla gröna japanska bussen med snacks, drycker, bagage och utisar, men vi kom nog iväg före 17. När någon frågade om resan tar ungefär fem timmar skrattade A och sade nejnej. Och visst, inte tog den mycket mer än fyra...

Genom bussfönstret fick vi se hur byarna utan elektricitet och rinnande vatten ser ut under de mörka timmarna. Små oljelampor lyste i skjulen och på borden vid vägen där människor satt och tittade på den passerade trafiken medan mörkret blev allt djupare. Jag förstår att många människor också i Accra och Kumasi är uppe med solen varje morgon, man får ju ta vara på de timmar då man har ens lite naturligt ljus.


I Cape Coast övernattade vi på ett studenthostell på det lokala universitetets campusområde, som är lika lummigt och fint som campus i Kumasi. Utanför det första hostellet väntade vi i en halvtimme på dem som var ansvariga för våra rum, men de kom aldrig, och till slut sade kommittén åt oss att packa oss in i bussen igen och så åkte vi till hostellet intill. Jag förstod igen inte riktigt vad som hände där, men på det andra hostellet fick vi våra rum nästan direkt.

Här delade två tvåpersonersrum på ett kök, toalett och dusch, och de gemensamma utrymmena gick inte att komma åt annat än genom själva rummen. N och jag blev satta i samma rum, som hade bara en dyna, så jag fick två nätter till utan dyna. Sängarna saknade också myggnät, men dörrarna verkade tätare än i Kumasi och vi hade förstås stark insektspray med oss. Jag blev faktiskt mindre myggbiten i Cape Coast än vad jag blivit i Kumasi trots allt.

torsdag 14 augusti 2014

Andra veckan av utbytet

N:s bagage anlände äntligen till Accra på söndagen, så på måndagen använde hon hela dagen för att ta bussen av och an dit efter det (hon litade inte på att företaget skulle få det skickat till henne inom de närmaste dagarna, vilket kanske är förståeligt – Royal Air Maroc lär ska tappa bort ca 20% av de incheckade väskorna). Vi var ändå tre som for till kampus den morgonen, eftersom E:s kompis S äntligen blivit frisk och kommit till Kumasi. Hon arbetar i ytterligare en annan forskningsgrupp, som sysslar med bakteriologi (trots att hon ansökt till diabetesprojektet).

Jag skulle ha haft möjligheten att åka med till sjukhuset efter fler prover, men i torsdags tog det så lång tid och jag känner att jag inte kan lära mig mycket mer än bara i allmänhet hur proceduren går till då jag inte har någon klinisk utbildning alls, så jag beslöt att stanna på forskningscentret och arbeta med min översiktsartikel istället. Vi körde en PCR på en massa prover, men uppenbarligen är det svårt att få en lyckad PCR med papillomviruset för att det finns så många genotyper av det. Igår provade vi igen, med extra strikt kontroll och flera hundra byten av pipettspetsar. N och jag, ingendera av oss det ringaste religiös, fick i uppdrag be varsin bön på tyska respektive finska för att det skulle gå bättre denna gång. Nå, om våra krystade böner hade någon effekt så var den åtminstone inte positiv. Så nu är jag lite skeptisk till realtids-PCR för att analysera HPV-tester, vilket är synd eftersom det är vad studien går ut på. Men vad gör det, lika mycket har jag lärt mig ändå.

När vi kom hem igår var K fruktansvärt sjuk med hög feber och symtom på bihåleinflammation. Som tur är de flesta av utisarna nästan färdiga läkare med välutrustade reseapotek, och idag mår hon mycket bättre efter att ha fått antibiotika. Så nu håller vi bara tummarna för att inte hela rummet ska bli smittade. Inte för att jag egentligen orkar bry mig så mycket längre, det kryllar av patogener och damm överallt så jag är ganska fatalistisk. Mycket handdesinfektionsmedel, skor på fötterna, sunt förnuft med maten, och det som kommer trots det, det kommer ändå.

Idag åkte N och jag med till sjukhuset igen efter prover, och jag gick med på att också själv ge ett prov även om jag fortfarande inte riktigt förstår hur jag hör hemma i studien. Så, jag blev kommenderad in bakom det där draperiet som faller ner stup i kvarten och beordrad att ta av mig alla kläder och hoppa upp på britsen. När jag frågade sköterskan om hon redan putsat den orange vaxduken som ett antal andra kvinnor legat på före mig svarade hon surt att hon torkar av den efter varje patient och pekade på en trasa i desinficerande lösning. Jahapp. Väl uppe på britsen fick jag ett tunt, rutigt tygstycke över mig och sköterskan började undersöka mig med mycket bestämda händer

 När hon tagit proven applicerade hon ättika, vilket tydligen ger en med ögat synlig reaktion med förstadier till livmoderhalscancer. Efter en stund kallade hon på en annan sköterska och så stod de två och stirrade mig mellan benen och funderade högt på twi. Men tydligen såg de inget underligt. Det var en... annorlunda upplevelse och jag blev bekant med arbetssättet och provtagningsproceduren. Även om jag känner mig lite opassande för själva studien är jag glad att jag gick med på att delta själv eftersom de övriga deltagarna inte verkade särskilt ivriga att ha obrunistuderande som åskådare när de fick sina prover tagna. Tiden på sjukhuset blev igen ganska lång så det hade varit surt att inte lära sig något.

Tillbaka på labbet lämnade killarna ”the obruni sample” åt sidan så att jag skulle få extrahera mitt DNA på egen hand. N och jag turades om att pipettera och vortexa enligt protokollet som vi följt flera gånger förut, men den här gången var det ingen annan som tog ansvar för att dubbelkolla alla steg. Killarna verkade faktiskt överraskade när vi stack ner vår enda tub i deras rad i samma ögonblick som de var klara med sina. Få se nästa vecka om det faktiskt var DNA:t vi fick ut där eller om det gick helt fel.

Det var meningen att jag skulle lämna in min översiktsartikel den här veckan, men jag kände mig inte riktigt klar med den ännu så det får bli nästa vecka. 


Imorgon far N och jag inte till labbet, för någon gång på dagen börjar vår andra veckoslutsresa, denna gång till Cape Coast.

tisdag 12 augusti 2014

Det första officiella utbytesveckoslutet: party, apor och vattenfall

På fredag kväll, efter att ha gjort mitt bästa för att börja på min översiktsartikel utan internetanslutning (det trådlösa nätet på forskningscentret är inte öppet för studerande och min laptop saknar input för det trådiga), firade vi vårt första utbytesveckoslut tillsammans med hela gruppen och några lokala studerande. Först tog de oss till casinot på stadens flashigaste hotell, där många faktiskt vann lite pengar på black jack och roulett. Efter det for vi till en klubb som enligt min guidebok främst befolkas av prostituerade på nätterna, där biljardbord prioriterats över dansgolv och där restaurangen på övre våningen serverade stora portioner med berömda sandwichar med franskisar som även nu fick högt betyg. Jag för min del försökte rätta till onsdagens pizzabesvikelse med en margherita, vars botten var förvånansvärt tunt och gott.

Efter ett tag på klubben for största delen vidare för att dansa, men M, N och jag hade beslutat redan tidigare att komma tillbaka till hostellet i tid för att hinna sova några timmar innan lördagens utflykt. Lite snopna var vi nog att vi inte hann dansa, vi hade hellre gjort det tidigare istället för att hänga där på casinot först...

Nästa morgon steg vi upp klockan 5 (jag efter 3 timmars sömn, de flesta efter en) för att kunna starta iväg mot apreservatet Boabeng-Fiema, som inte ligger särskilt långt från Kumasi geografiskt, men speciellt de sista 30 kilometrarna av vägen är i så surrealistiskt skick att resan i den trånga lilla skrangliga bussen tog närmare fem timmar. De flesta sov största delen av vägen och hann kompensera lite för den korta natten trots att vi med jämna mellanrum vaknade när bussen skuttade över ett hinder.

Vår guide på reservatet var en mysig äldre, halvt tandlös man som berättade myter om reservatet och hävdade i sten att aporna hade sina strikta revir och aldrig skulle korsa stigen eftersom det skulle innebära strid mellan de olika flockarna, samtidigt som nunnemarkattorna glatt hoppade av och an genom trädkronorna över våra huvuden. De små aporna var inte alls blyga, utan poserade lugnt för våra kameror och lät sig till och med klappas. De betydligt större svartvita colobusaporna var något skyggare, men inte verkade heller de särskilt stressade, och trots att det vid huvudbyggnaden fanns en sträng skylt om att man inte fick mata djuren, uppmuntrade guiden oss att muta aporna med bröd eller vad vi råkade ha med oss.

De lyckliga apornas livsmiljö är fantastiskt vacker, med träd som för vem som helst ser inbjudande ut att klättra i.
Samma träd som ovan, sett inifrån.
Nunnemarkattorna tittade lugnt tillbaka på alla beundrande ansikten.

De var inte heller rädda att komma ner på marken.
De svartvita colobusaporna satt hellre högre upp i trädkronorna.


Byn vid apreservatet.
Efter apreservatet var det dags för ytterligare några skumpiga tupplurar på väg till Kintampo-vattenfallet, som är ett av Ghanas största och omgivet av en fantastisk grönska,

Vattnet faller i tre stadier, de första två är inte särskilt höga, men för att komma till foten av det sista måste man klättra ner 152 steg för en brant trappa.


Trots den potentiella risken för parasiter var det många som vadade i det grunda vattnet och rutschade på de hala klipporna, men under den tid vi var nedanför fallet (det måste ha varit under en timme) var det två som halkade eller snubblade och slog huvudet så hårt i stenarna att de måste bäras upp. En av pojkarna som föll hade precis innan tagit en gruppbild på oss, och det kändes hemskt för oss som medicinstuderande att lämna honom där med sin grupp, som vi inte var helt säkra på att förstod riskerna med att slå huvudet sådär hårt. I Finland skulle man antagligen a) inte få simma i vattenfallet och b) ändå ha förstahjälpskunnig säkerhetspersonal på plats ifall någon föll i, halkade eller fick värmeslag. Men vi är i Ghana.

Efter matsäck på en rastplats intill vattenfallets parkering var det dags att påbörja resan hemåt. Det blev en lång dag, men jag fick se några av de vackraste platser jag någonsin upplevt.
Vår buss passerade byar i olika storlekar med hus byggda av tegel, breda träplankor eller lera, och inte vet jag hur människorna lyckades se oss för avstånden och hastigheten, men var vi åkte hördes glädjetjut från barnen som kom springande och vinkande mot bussen (obruni, obruni!)

På söndagen hade jag äntligen tid att ta det lugnt, tvätta mina kläder, blogga och vila ut inför den kommande veckan  – den andra utbytesveckan av fyra.

söndag 10 augusti 2014

Första veckan av utbytet

Att ta sig till kampuset på egen hand varje morgon har gått riktigt bra, bortsett från att vi aldrig kommer i väg i tid då de andra tjejerna är så morgontrötta. På tisdag startade vi tjugo över sju (planen var att starta sju) och hann precis fram till åtta tack vare att trafiken inte ännu hunnit gröta till sig. När vi var klara för dagen måste E skynda till hostellet för att byta rum, medan N och jag tog en sväng via National Cultural Centre där en del av stånden fortfarande var öppna. Istället för E fick vi en portugisisk rumskompis, M, en underbar, varm person som jag genast kom bra överens med. På kvällen var det filmkväll i ett TV-rum i en av hostellbyggnaderna, och vi fick veta att vi nästa morgon skulle ha ett möte om veckoslutets utfärd, så vi fick mejla vår handledare samma kväll och säga det.

På onsdag kom vi alltså väldigt sent till kampus, men ingen var som tur sur trots att handledaren inte kunnat läsa mejlet. På kvällen tog utbyteskommittén oss i två bilar och två taxin för att äta pizza och glass. Jag hamnade i en av taxina, vars chaufför visade sig inte hade en aning om vart vi var på väg. Han bara körde jättelångt åt något håll, som tydligen ändå var ungefär rätt, efter den andra taxin som inte heller visste exakt vart vi skulle. K bad chauffören att skruva ner den höga volymen på radion så jag kunde ringa A och ge honom telefonen, som han skrek något i innan han gav den tillbaka till mig och skruvade upp volymen igen och körde vidare. Efter några sådana försök vände chauffören om och mötte A som kommit för att visa oss vägen. På något sätt lyckades chauffören göra en u-sväng utan att komma mer än tre bilar efter de andra, och snart hittade vi fram till restaurangen – som inte längre hade pizza.

Hungriga for vi istället till ett hotell med pool och restaurang, där pizzorna gräddades en i taget åt os 18. Enligt Murphys lag fick jag och N vår delade pizza till sist, när alla andra redan hunnit äta, och förutom att den inte var särskilt god (N övertalade mig att ta något väldigt experimentellt med ungefär bara mynta och sesamfrön på) var den också väldigt bränd. Någon glass blev det inte, för det var redan sent, och nästa morgon skulle äntligen också klinik-utisarna börja sina utbyten, byråkratin var äntligen färdig.

På torsdag hann vi precis i tid till forskningscentret för att N och jag skulle hinna med i bilen till ett sjukhus, där vi skulle hämta prover för vårt projekt. På sjukhusets väggar hängde ebola-varningslappar med en meters mellanrum. Provtagningsrummet var litet och enkelt, med en dörr som öppnade sig mot ett väntutrymme som låg utomhus men under tak. Med en skärm och några omaka bomullsdraperier hade rummet delats upp i två intervju- och ett provtagningsutrymme. Under den förlängda förmiddag som vi satt där och följde med intervjuerna och provtagningarna föll ribborna som draperierna var upphängda på ner från kanten på skärmen där de vilade åtminstone fem gånger, en gång medan en kvinna höll på att klä på sig där bakom.


På labbet har vi fått gå från att följa med DNA-extrahering till att öva pipettering genom att flytta runt och kombinera vattendroppar av olika storlekar i ett plastlock och slutligen till att utföra DNA-extraheringens steg själva under handledning och övervakning. Den kille som har ansvar för oss på labbet är väldigt tålmodig och förklarar varje steg noga och testar oss med kontrollfrågor för att försäkra sig om att vi förstår vad vi håller på med, så jag har lärt mig en hel del. Det blir inte tråkigt heller medan N pipetterar eller när vi väntar på centrifugen, för han börjar sjunga om det blir tyst. Nästa vecka ska jag skriva en första version av min översikt och lämna in den för kommentarer, och förhoppningsvis också göra PCR.

Forskningscentret

På måndag morgon blev vi följda av ytterligare en ghanansk tjej till kampusområdet för att sköta det formella inför utbytet. Forskningscentret där vårt utbyte äger rum ligger (beroende på trafiken) en ca 40 minuters resa till fots, med en trotro och en kampustaxiresa från sjukhuset, och i ett idealfall skulle vi ha fått bo på kampusområdet, på ett bekvämare och dyrare hostell, istället för vid sjukhuset. Eftersom största delen av gruppen, som deltar i det kliniska utbytesprogrammet, bor här, är det ändå bättre att vi får göra de här resorna varje morgon och eftermiddag.

Tjejen som skulle följa oss fastnade i trafiken, men N och jag hittade ett litet kök där en kvinna sålde stekt ägg med bröd i ändan av en hostellbyggnad, så vi tog oss en frukost medan vi väntade. Förutom oss två var det tills vidare bara E som deltog i forskningsutbytet, hennes kompis S som fortfarande var kvar i Accra skulle hänga på oss bara hon kryade på sig. Till slut kom vi iväg och fick lära oss var vi skulle hitta vår trotro och kampustaxi. Trots att trafiken är ett totalt kaos fungerar de olika transportsystemen förvånansvärt tydligt och bra när man en gång förstår dem, och i sen helhet kostar resan från sjukhuset till kampus 2 cedi, knappt 50 cent.

På kampus fick vi först gå till ett ”kafé” (en datasal skulle jag kalla det), för att fylla i en elektronisk blankett som tydligen absolut måste vara ifylld före vi kom till forskningscentret, men som bara två av oss fått länken till och det kvällen innan. Jag var fruktansvärt trött efter min jobbiga natt (fortfarande utan dyna men med värk och oro) och försökte att inte röra för mycket på mitt svullna finger när jag skrev så att det skulle få sluta blöda någon gång, men iväg fick vi våra blanketter och sedan gick vi till forskningscentret, där vi blev strängt anvisade att önska alla vi såg god morgon.

Tydligen hade kommunikationen mellan utbyteskommittén och forskningscentret inte riktigt fungerat som den skulle, för den vetenskapliga ledaren för centret hade inte väntat oss och var själv precis på väg till flygfältet för sin semesterresa. Han tog sig ändå tid att ta emot oss efter ett tags väntan, och såg till att vi blev omhändertagna och att vårt utbyte kunde förverkligas trots allt. Vi blev lämnade på centret för information och bekantning, och skulle bli mötta när vi var klara av samma tjej igen så hon kunde visa hur vi kommer därifrån. Arbetstiden också för oss skulle vara 8-17 varje dag med en timmes lunchpaus, och vi fick tre blanketter att fylla i, delvis med samma information som den vi fyllt i på nätet.

Det sjukaste var en lista på all personal på centret från ledning till städare och bilmekaniker (har inte räknat, men det är två A4:or) som vi skulle söka upp och presentera oss för, och be om deras underskrift för att bekräfta att vi introducerat oss. Först förstod vi det som att vi skulle vara tvungna att lämna in listan med underskrifter redan samma dag, men det visade sig sedan att vi kan fortsätta komplettera den under hela utbytet och att alla på listan inte ens är där längre eller just under augusti. En utbytesstuderande från USA sade att han varit där en månad men ännu inte hittat alla som ska skriva under. Det positiva med systemet är att vi nu vet hur många som arbetar på centret och att alla är införstådda med att var och en ska ta sig tid att tala med oss åtminstone en gång. Nackdelen är att det blir ännu mer pinsamt om man glömmer ett namn eller ett ansikte.

Forskningscentret är rent och prydligt med konstant rinnande vatten och egna elgeneratorer, och ligger väldigt trevligt i en lugn och grön miljö med en separat byggnad med en kafeteria som säljer frukost och ghananska luncher. Laboratorierna verkar vara av väldigt hög standard med delvis splitterny utrustning, och det faktum att det inte är lika stort överflöd på alla tänkbara prylar här som i Finland upplever jag närmast som en positiv sak när det kommer till laboratorieutrymmen.

Under vår första dag på forskningscentret fick vi några underskrifter på vår lista och sedan fick vi nästan direkt gå till våra forskningsgrupper och få en idé om deras arbete. N och jag är båda i en grupp som arbetar med papillomvirus i HIV-patienter, och E arbetar med tuberkulos. Vår handledare sade att vi får skriva en översiktsartikel om vårt ämne som han utvärderar om vi så vill, och att vi gärna får följa med också andra forskningsgruppers arbete om vår egen inte har laboratoriearbete på gång.

Jag var lite för trött för att fullständigt kunna uppskatta att vi fick börja så direkt och hade verkligen hoppats på att få fara hemåt tidigare än klockan 17, men killarna i labbet är jättetrevliga och jag, som inte har speciellt mycket erfarenhet av varken laboratoriearbete eller forskning i allmänhet, fick känslan av att jag kommer att lära mig en hel del.


På vägen till hostellet försökte vi handla lite kläder på gatan åt N, vars bagage fortfarande inte hörts något av, men det började bli mörkt och vi återvände snart till hostellet, där K var lika trött som vi efter att ha fått hjälpa och visa runt alla kliniskutisar som kommit dagen innan. Men hon hade hunnit köpa mig en dyna på gatan mellan varven! Det och lite paracetamol lät mig sova bättre nästa natt.

Min ghananska vardag närmar sig

Det har varit en lång vecka, och idag har jag äntligen tid att skriva igen, så det blir säkert en rad inlägg idag igen för att beskriva vad jag varit med om under de senaste sju dagarna. Jag har förstått att den här bloggen faktiskt läses, så jag får göra mitt bästa för att skriva oftare i fortsättningen så att jag hinner berätta mer. Idag har jag alltså varit här i ungefär en och en halv vecka, och har det dryga dubbla kvar.

På söndag för en vecka sedan vaknade jag av sång och musik, både inifrån och utanför hostellet: människor på väg till kyrkan. En underbar blandning av afrikanska rytmer och religiösa sånger. Som det kanske gått att gissa sig till från vad jag berättat tidigare är religionen väldigt närvarande i vardagen här; framför allt kristna budskap finns på bilar, i butiksnamn, på enorma reklamplakat och på random skyltar som smälter in i gatubilden. Men söndagar är uppenbarligen något helt speciellt. Folk går tydligen sjungande till kyrkan klockan sju på morgonen, och sången fortsatte fylla staden hela dagen.

K och jag beslöt oss för att gå till National Cultural Center, eftersom muséet där enligt guideboken skulle vara öppet också på söndagar. Centret ligger väldigt nära sjukhusområdet, och vi började småningom känna oss bekväma med att röra oss i staden, men den stora gatan var ganska annorlunda än de smalare vi gått innan. Vi passerade ambulansparkeringen, med ambulanser av alla tänkbara modeller och sorter (bland annat en med koreansk text), och intill dem, likbilar. Gatan var mindre försäljartät och dammigare, mellan de uppradade skorna och små borden med saker jag inte kunde identifiera fanns tiggande människor med felläkta benbrott och urhoppade leder. Vi, som är rikare än vad de flesta ghananer någonsin kommer att bli, hur kan vi stå så maktlösa inför dessa människoöden? Samtidigt som det inte är någon sak för oss att låta bli att pruta på bananerna på gatan eller ge en cedi (20-25 cent, 3-5 oprutade bananer) till ett hungrigt barn, så försvinner problemen ingenstans av det. Huvudorsaken till att jag vill bli läkare: ett sätt att verkligen kunna påverka en människas förutsättningar till ett värdigt liv. Och det var det jag tänkte. Om jag bara kunde fixa de där kroppsdelarna. Sjukdom och fattigdom hör ihop också hemma i Finland, och båda kan fungera både som orsak och verkan.

National Cultural Center är ett ganska stort område, med gallerier och hantverksshopar, en restaurang och bar (vegetarian dish = ris eller potatis med grönsaker, visade sig vara ris eller pommes frites med lite sallad), ett museum och ett turistcentrum. Just nu finns där också en marknad med afrikanska smycken, allt från kläder till väskor och skor gjorda av afrikanska tyger, läderprodukter, träprodukter, tavlor och så vidare. Min plånbok var sönder redan i Finland, men jag hade skjutit upp att skaffa en ny till Ghana. Till min lycka hittade jag en lämplig på marknaden. Men egentligen var vi på centret för muséet och turistinformationen, som båda var stängda trots allt.

När vi var klara på området fortsatte vi längre bort för att utforska omgivningen. Gatan var stor och smutsig, och började kantas av små skjul byggda till stor del av plastpåsar, där människor uppenbarligen bor. Även här sålde människor saker, och antalet ”ssss” och insisterande rop för att få oss obruni att köpa deras kläder, tvättsvampar och tandborstar växte. Här utanför stadens centrum fanns mest skolor och bensinstationer, och de som kom gående emot på trottoaren emot eller stod med sina taxibilar längs gatan började fråga oss vart vi var påväg. När vi kom till ringvägen som går runt centrum av staden och såg hur stor och farlig den var, bestämde vi oss för att ta en trotro. Jag hade åkt trotro en gång förut med R, och K hade aldrig gjort det, men alla vet var sjukhuset ligger och flera människor var ivriga att förklara för oss var vi skulle byta. Egentligen hade vi redan tidigare gått nästan hela Bantama high street, så vi kunde ha promenerat istället för att ta en till trotro upp för den, men det var en rolig upplevelse.

Den dagen fick vi två nya rumskompisar, E från Tunisiens som rest runt lite i Ghana tillsammans med några andra tills nu, och senare på kvällen tyska N, som väntat på sitt bortkomna bagage i Accra några dagar innan hon kom till Kumasi i samma buss som de andra då det inte dök upp. E hade ännu en kompis S i Accra som var sjuk men skulle komma senare, och kom bara tillfälligt till vårt rum för att byta till det dit S skulle komma senare. Nu kom vi äntligen iväg för att köpa lite grejer, då N måste få köpa vissa saker, men i båda de varuhus vi besökte var dynorna slut.


Den här dagen var jag också med om en liten olycka. Jag skulle försöka hänga upp N:s myggnät i taket när mitt vänstra pekfinger plötsligt blev träffat av den smutsiga, äckliga takfläkten som snurrade på så fort att den yttersta kanten av bladen var omöjlig att se från den övre våningssängen där jag satt. Såret blev otäckt djupt och ganska öppet för att bladet var så trubbigt, men benet klarade sig och känseln var så gott som normal. Som tur hade K sinnesnärvaro och något infektionsförebyggande medel speciellt för tropiska förhållanden, och nu en vecka senare är det då svullna fingret som inte ville sluta blöda på ett dygn på väldigt god väg att bli återställt (med ett ärr förstås men ändå) bara med hjälp av daglig sårvård och antibakteriella plåster. Men väldigt rädd var jag då att få en större bestående funktionsnedsättning i fingret eller en svår infektion och blodförgiftning, och för orons och smärtans skull sov jag inte mycket den natten. Samtidigt: djupt eller inte, vad var ett väl desinficerat och omplåstrat sår i fingret  mot de skador jag sett under dagen?