tisdag 9 september 2014

Hemåt

Nu är jag tryggt hemma i Finland igen, så nu kan jag berätta hur mitt äventyr slutade.

På måndag morgon åt vi vår sista pannkaksfrukost på hostellet i Busua, och så packade vi och gick till stranden för att beställa smörgåsar till lunch då vi visste att det skulle ta en evighet. Jag försökte ännu leta rätt på juice man för att få min växel, men medvetet eller omedvetet lyckades han gömma sig för mig.

Eftersom vi var 6 som skulle till Accra nu med alla väskor behövde vi två taxin till bussationen i Takoradi. Vi hade samma otur som i Kumasi: det fanns bara tre platser kvar i bussen som stod där, så vi fick vänta på nästa igen. Under bussresan ringde vi omkring för att försöka hitta ett billigt ställe att övernatta på i Accra, eftersom studenthostellet där inte kunde inkvartera mig, N och den andra finska flickan M. Vi beslöt oss för att boka sängar på ett annat hostell istället, där N sovit medan hon förgäves väntat på sitt borttappade bagage under sina första dagar i Ghana.

Ganska snart började N må illa och spy. Nästan framme i Accra var det så illa att vi måste stanna bussen så att hon kunde gå ut en stund. Så placerade vi henne längst fram i bussen tills vi kom fram. I Accra försökte vi hitta en taxi, hålla reda på bagaget och undvika att tappa bort varandra medan X:s kompis föll i en lerpöl och N låg och kastade upp på trottoaren. När vi hittat en taxi som gick med på att lämna av oss tre på hostellet och sedan föra S till Tema, en liten by intill Accra där hon hade en vän, hade vi tappat bort killarna och hade ingen chans att flytta allt bagage över gatan och hålla ett öga på N samtidigt. På något sätt löste sig situationen och vi sade snabbt hejdå till killarna, stuvade in oss själva tillsammans med kappsäckar, ryggsäckar och handväskor i taxin och for iväg. Vi fick stanna också taxin en gång för att N skulle få spy, och på hostellet bad hon att få byta sin säng mot ett singelrum. I åttapersonersrummet där M och jag sov fanns två nittonåriga norska flickor som nyss kommit till Ghana för att frivilligarbeta i tre månader. De verkade ha en liten kulturchock, men vi lugnade dem och berättade om alla underbara saker vi sett och varit med om under resan. Vi bjöd dem med oss till en indisk restaurang nära hostellet som min guidebok prisade, men den visade sig vara stängd, så vi åt istället på hostellets egen restaurang.

N:s magproblem visade sig vara mer än åksjuka: det blev bara värre. Vi försökte få i henne lite elektrolytlösning, men hon vägrade dricka ens vatten. Vi lämnade henne med en fräsch 1,5 litersflaska kallt vatten och kom överens om att kolla hur hon mådde nu och då.

Halv ett på natten hade jag ännu inte somnat, så jag gick en vända ner till N:s rum för att se hur det gick. Där hittade jag henne med ett sår i hakan och en lite förkortad framtand. Hon sade att hon svimmat på toaletten när hon gått för att spy. Jag ringde och väckte M och bad henne komma ner, och hon tittade på tänderna och såret och putsade och plåstrade om. Det var inga allvarligare skador men vi var förstås lite förskräckta. Jag bad receptionisten att låsa upp restaurangen så att vi fick ett sugrör, för N orkade inte sitta upp och dricka. Nu lyckades vi också få i henne lite elektrolytlösning. Vi borde förstås ha övertalat henne att dricka tidigare, så skulle kanske olyckan inte ha skett.

Tillbaka i vårt rum blev också M magsjuk, och jag fick gå ner några gånger under natten och köpa vatten från restaurangen. N hade slutat spy, men mådde fortfarande dåligt. Nästa morgon bad M mig åka med i taxin till flygfältet för att kolla att hon klarade sig dit, och det gjorde jag. Åsynen av British Airways check-in fick hemlängtan att välla över mig, och det var svårt att lämna M där och ta taxin tillbaka till hostellet. Det hade varit en fruktansvärd natt och det var ännu nästan tolv timmar tills jag skulle få stå där i check-in -kön.

Tillbaka på hostellet fick jag min första varma dusch på fem veckor, och höll på att bränna mig. Kranarna var som vanligt av engelsk typ, med skild kran för varmt och kallt, men på alla ställen jag hittills varit i Ghana betydde den röda eller blå ringen på kranen ingenting, om det ens fanns två alternativ. Här blev vattnet ändå varmt efter en stund, men jag blev så överrumplad av att få varmt vatten över mig att jag inte förstod att reagera innan det blivit nästan skållhett. Nå, ingen större skada skedd eftersom trycket var så dåligt.

N mådde som tur bättre och lyckades äta lite frukost. Jag var ännu rädd att också jag skulle börja kasta upp och få diarré, men frukosten gick bra för mig också. Jag var ändå fruktansvärt trött och olustig efter natten, och stannade på hostellet hela dagen fast N träffade en vän i Accra. På hostellet fanns en pensionerad gammal hippie som kommit till Ghana för att stanna i två veckor, han ville se sig om i världen sade han. Jag spenderade tiden dels med att lyssna på musik och titta på webb-tv, dels med att tala med denna gamla hippie och några ghananer på hostellets terass. Accra lockade mig inte alls den dagen, men jag får se mig om i huvudstaden en annan gång.

Trafiken i Accra var förskräcklig till och med jämfört med Kumasi, så jag ringde taxi redan klockan 18 fast mitt flyg gick 22:50 20 minuter från hostellet. Mitt mål var att vara minst tre timmar i förtid på flygfältet, eftersom alla sagt att köerna där rör sig så fruktansvärt långsamt. Det tog nog mindre än en timme att komma fram, men det var ändå skönt att vara i tid. Framför check-in stod några anställda och vägde folks bagage. Jag försökte ställa mig i kö för att få min väska vägd men misslyckades gång på gång. Till slut vinkades jag fram till en våg. Min väska vägde lite på 15 kg, bara några hundra gram mer än jag kom, trots allt jag köpt i Ghana, men kanske blåbärssylten faktiskt vägt nästan lika mycket. Jag fick en handskriven lapp där det stod 16 och blev viftad mot en disk.

Där stod en kille och tittade ut i luften i ett par minuter, innan han kände sig beredd att checka in min väska. Han kollade mitt pass och boarding card men verkade inte alls intresserad av den lilla 16-lappen som jag köat så länge för att få. Han pekade lite halvhjärtat med handen framför sig och sade att jag skulle till gate 1. Jag hittade en trappa till andra våningen där folk stod och skrapade sig i huvudet över de där blanketterna igen för att bli genomsläppta till gränskontrollen. Tjänstemannen i en av de många akvarierna frågade vad jag lärt mig i Ghana och tog en bild av mig. Tydligen hade de skrivit i mitt pass när jag kom att jag skulle vara i Ghana bara i 30 dagar, men det blev inga problem och mitt 90 dagars visum var förstås i kraft.

Security checken bestod av två uppsättningar väskröntgen och metalldetektor. Jag tror jag var den enda som tog fram min minigrip-påse med väskor inför kontrollen trots att det fanns en liten plansch om vätskebestämmelserna i ett hörn. Jag fick också känslan av att metalldetektorn inte fungerade, eftersom jag blev kroppsvisiterad även om ingenting pep eller blinkade när jag gick igenom porten.

I avgångshallen fanns shoppar med souvenirer och resedynor i afrikanska mönster, men den var inte stor. Allt hade gått relativt smidigt på flygfältet så jag fick vänta ett bra tag. Väl ombord på flyget somnade jag nästan genast. Den här gången väckte personalen mig bara med middagen vid ghanansk midnatt ungefär, inte med frukosten på morgonnatten. Det var också andra som missade den, men de som bad om den fick den vänligt serverad i efterskott. Själv var jag för trött för att bry mig, då detta var min andra stökiga natt i rad.

På Heathrow kände jag mig redan hemma. Bara det faktum att jag visste hur och att saker fungerade kändes alldeles underbart. När jag satt i bussen från terminal 5 till terminal 3 och stirrade utmattat på den animerade videon om hur smidigt det är att byta flyg här kom jag på mig själv med att tänka att jag älskar det flygfältet.

Efter att ha gått genom en security check igen och borstat tänderna styrde jag stegen raka spåret mot Eat. för att äta min efterlängtade hummus-falafel -wrap och, aah, en sojacappuccino! Jag märkte att folk tittade konstigt på mig, men jag kunde inte låta bli att le som ett fån åt de här smakupplevelserna, underbart vardagliga delikatesser.

Några timmar senare vid gaten till helsingforsflyget var jag plötsligt omgiven av vanliga finländska londonresenärer, shoppare, som inte hade en aning om vilket äventyr jag varit med om. Det kändes väldigt underligt. Under den senaste månaden hade ju alla obrunin jag träffat på varit med om liknande afrikanska vardagsäventyr som jag, och det fanns ett slags omedelbar gemenskapskänsla som bottnade i denna förståelse för varandras erfarenheter. Nu kände jag mig plötsligt istället som ett solbränt, smutsigt och utmattat undantag bland dessa bleka, utvilade och uppiffade människor.

Nästan hela den andra flygresan sov jag som en hund, med ett halvt öga på skärmen för att se om planet var i förtid eller försenat. Jag vet inte om jag någonsin väntat så otåligt på landningen, samtidigt som jag var lite stressad då jag tappat bort min finländska SIM-kort i  Ghana och inte hade något enkelt sätt att kontakta min pojkvän, som skulle möta mig.

Min väska var bland de första som uppenbarade sig på bagagebandet och jag tog den och nästan sprang till ankomsthallen... dit ingen ännu hunnit fram för att möta mig. Planet hade varit lite grann i förtid. Men snart fick jag syn på pojkvän och lillebror. Nu var mitt äventyr slut för den här gången.


onsdag 3 september 2014

Sista veckoslutet: Busua

På fredagen morgon packade jag, N, den tunisiska tjejen S och den spanska killen X ihop det sista av våra saker, åt en sista frukost på hostellet och startade vår resa mot Busua, där många av våra vänner redan väntade på oss. Vår avfärd försenades lite av att R, minns ni, hon som bodde i rummet mitt emot och hjälpte mig så mycket de första dagarna, kom över till rummet där nu bara N och jag bodde. Hon ska tillbaka till London snart, vilket är kul för mig för där kommer jag också att röra mig under de närmaste åren. Söta R, hon hade inte uppfattat att vi skulle ge oss av redan på morgonen så hon var väldigt besviken när hon inte hann laga en avskedsmiddag åt oss, och vi hade inte hunnit ses särskilt mycket sedan början av utbytet eftersom hon hade en massa sluttenter, men vi tog oss i alla fall en pratstund med henne nu.

När vi äntligen hittat en taxi som gick med på att klämma in  oss allihop med bagage och allt till ett rimligt pris kom vi iväg till busstationen. Också dessa bussar kör enligt fyll-upp-och-åk-principen, och till bussen som stod där när vi kom fanns bara två lediga platser. Som tur var fanns det en massa passagerare som inte rymdes med, och nästa buss kom någorlunda tidigt, och efter mycket såsande i folkmassan lyckades vi få våra biljetter köpta och vårt bagage packat ombord. Resan tog omkring 6 timmar, och trots att bussen bara gjorde ett kort stopp på vägen hann vi inte fram till Takoradi före mörkret.

I Takoradi, ca 30 kilometer från den lilla byn Busua, attackerades vi av ett helt gäng människor som började slita i våra väskor och gräla med varandra om huruvida vi behövde en taxi eller en trotro. Det är normalt att ghananer är ivriga att hjälpa, och att fattiga människor försöker tjäna en slant genom att med våld hjälpa en med bagaget och sedan tigga efter pengar till mat, men det här var helt extremt och tedde sig nästan hotfullt. Det gäller bara att själv hålla i sina väskor hela tiden och bestämt säga nej tack, jag behöver inte hjälp, var snäll och backa lite. Som tur fanns en kille på bussen som hjälpte oss lite och när vi satt i taxin och ansiktena trycktes mot fönsterrutorna och händerna sträcktes in mot oss ropade han att vi inte skulle ge dem något. Och det var säkert så man borde ha gjort, när jag gav en cedi till en av männen som lyft in min väska i bilen blev uppståndelsen och bråket bara ännu värre. Hur man än gör i den situationen känner man sig hemskt. Om man lyckas låta bara en människa hjälpa en med väskan kan man ju ge honom en slant, men om de är omkring 10 stycken så kan man ju inte heller ställa sig och dela ut alla sina småpengar, det blir bara galnare.

Som tur var taxichauffören bra och tog oss snabbt ut ur folkmassan och ut i mörkret. På vägen till Busua blev vi stoppade i en polisspärr och chauffören ombads stiga ut, för polismannen hade fått för sig att han ville ha pengar av oss. Vår räddande chaufför sade ändå nej, och efter att ha lyst oss alla i ansiktet med sin led-lampa och frågat vart vi skulle, varför och var vi hittat chauffören, nöjde sig polisen med det. Tur!

När vi kom fram till vårt hostell i Busua satt de andra och åt humrar på en restaurang tvärs över vägen från vårt hostell (karnivorerna köpte varje dag färsk fisk eller hummer direkt från fiskarna och fick den tillagad på någon av restaurangerna till ett billigt pris). Det var strömavbrott i byn, så vi såg nästan ingenting, men vi kunde höra havet genast när vi steg ut ur taxin då musikanläggningarna var nedtystade av elbrist. När vi fått in våra väskor på rummen (där lamporna fungerade eftersom hostellet hade en generator) gick vi till en annan restaurang på stranden som serverade god vegetarisk mat som man visserligen fick vänta på minst en timme, men väntan hör Afrika till och jag var mest tacksam att äntligen få bra vegemat, även om också burriton innehöll ris som jag börjar vara djupt le på.

Nästa morgon gick vi efter den inkluderade frukosten (omelett eller choklad/banan-plättar med de vanliga "tea"-alternativen Lipton, Nescafé eller Milo) gick vi de hundra metrarna ner till stranden, som jag nu första gången såg i dagsljus.

Vid horisonten syns en liten ö som hör till Busua.
Lördagen spenderade vi huvudsakligen på stranden. Vädret var lite molnigt, men helt ok. N, S och jag delade på 1,5 liter färskpressad fruktjuice gjord av Busuas berömda juice man. Den var jättegod, men trots att han först verkade väldigt mån om sitt rykte gav juice man mig aldrig min växel tillbaka så flaskan kostade 20 cedi istället för 13 som det var sagt.

Karnivorerna köpte fisk som grillades på strandrestaurangen och jag åt en god bönrätt med avokado (och ris...) på samma restaurang. Största delen av gruppen skulle åka hem nästa dag, så på kvällen gick vi till en takterass på ett av de små hotellen. Sedan fortsatte en del till en klubb på stranden medan de tröttaste av oss gick till rummen. Efter en stund slocknade lamporna på rummet och en halv sekund senare hörde vi ett besviket "oooh" från stranden där musiken tystade igen.

På söndagen åkte som sagt de flesta iväg till Accra för att ta sig hemåt, medan N, S, X och vi två finska tjejer stannade kvar. X:s spanska kompis som var på utbyte i Accra joinade oss under dagen. Vi tog en promenad till byn intill. I den för Ghana turistiga strandorten rör sig mest utlänningar, och de lokala är vana vid obrunin, så Busua blev en paus från obruni-uppmärksamheten för oss, men när vi på söndag tog en promenad till den intilliggande byn fick vi desto mer uppmärksamhet. Barn som bodde längs vägen sprang fram och high-fivade oss och ville bli fotograferade, och alla hälsade antingen glatt eller surt på oss, beroende på deras inställning till obrunin.

Efter promenaden bestämde sig X:s kompis och jag för att ta en surflektion. Det kostade många blåmärken och var ganska tungt, men jag hiffade tillslut hur man fångar vågorna och ställer sig upp på brädan.

Surfskolan ligger nästan rakt bakom hostellet där vi bodde, bilden är tagen från vår stamrestaurangs håll. Längre bort skymtar fiskebåtarna.

Fiskebåtarna på närmare håll. Här kan man köpa färsk fisk, hummer, bläckfisk, beroende på dagens fiskelycka.

I Busua som överallt går getter, höns, hundar och katter fria. På bilden en getfamilj och en liten hundvalp.

På kvällen hade killarna fått tag på en bläckfisk som de lät tillaga på en av restaurangerna, och medan N och S redan hade gått och lagt sig (vi var alla fruktansvärt trötta hela tiden utan att egentligen göra så mycket, men det var väl hela månadens upplevelser som började tynga på när vi äntligen fick andrum) gick vi andra till restaurangen. Den andra finskan och jag delade på en pizza, som mer liknade en plätt och var gjord i en stekpanna. Det var nog för mig ett rekord i underlig pizza, men vi fick i alla fall inte matförgiftning fast osten gjorde oss lite tveksamma. Vi hade tänkt att ännu äta ordentligt på strandrestaurangen med de andra flickorna när de vaknade, men de vaknade inte mer den dagen och eftersom det började regna så stängde restaurangen köket, men vi tog i stället var sin piña colada med killarna innan vi gick till rummet och åt bröd och bönor.


Busua var avslappnande, och det var verkligen tur att vi fick vila ut lite, för det sista dygnet i Ghana blev tyngre än vi kunnat vänta oss...

måndag 1 september 2014

Sista utbytesveckan

Som alltid när man upplever mycket nytt på en kort tid känns mina fyra veckor i Ghana både som ett ögonblick och som en evighet på samma gång. Under hela tiden har jag haft både stunder av hemlängtan och stunder då jag undrat hur jag någonsin ska kunna anpassa mig till Finland igen.

Redan på måndag kändes det lite vemodigt att tassa till trotron på morgonen. N tog den nästsista chansen tillfältarbete och åkte till sjukhuset där hon den här gången faktiskt fick ta prover själv av patienterna och inte bara observera. Jag stannade på forskningscentret och började förbereda vår presentation, som det var sagt att vi skulle hålla på onsdag eller torsdag. När fältarbetarna återvände, extraherade vi DNA från proverna, men N missade största delen av arbetet då hon åt sin försenade dryga lunch och jag fick inte göra särskilt mycket den dagen. När extraheringen var på slutrakan ringde K, som bestämt sig för att komma till campus, och sade att hon och kill-S precis stigit av taxin och kom gående mot forskningscentret. Vi hann precis bli klara med arbetet när de hann fram, och jag bad om lov att få gå tidigare då jag inte riktigt hade något mer att göra. Vi bestämde oss för att se hur campusets pool såg ut, och N hängde på. Hon och jag ville inte simma, så vi behövde inte betala 10 cedis inträde.

Poolen var jättestor med ett högt hopptorn (10 meter?). När den byggdes hade den säkert sett jättefancy ut, men nu var den ganska smutsig, och de flesta av träsolstolarna längs kanten var trasiga. En lustig poolkille stod och fiskade upp grön substans ur bassängen och blev glad när vi kom till den tomma polen. K och S simmade och hoppade, och när poolkillen tappade sin håv i vattnet och var för långsam för att hinna fånga den innan den sjönk till bottnen gick också han och bytte om och hoppade i, med chockrosa simglasögon på huvudet. Sedan tog han en blekorange livräddningsring och började fiska smuts medan han simmade runt i stället.

Snart ringde T, vars sista dag före avfärden från Ghana detta var, och undrade om vi tänkte stanna länge nog för att han skulle hinna med. Han slängde sig i en taxi och var vid poolen inom en halvtimme. Han hade också med sig en vattentät kamera, så N och jag fick ta bilder när de hoppade i vattnet och försökte stå på varandras axlar. När det började skymma tog vi taxi tillbaka till centrum, där killarna skulle köpa ingredienser för att laga mat. Utanför supermarketen – som faktiskt kan räknas som en supermarket även i finska mått, köpte jag en avokado av en kvinna. Sedan promenerade vi till sjukhusområdet. S lärde mig laga samma tunisiska rätt som han lagat en vecka tidigare, ojja, med tomat, paprika, lök, harissa, vitlök, olivolja och ägg, och den var igen fantastiskt god trots att vi lagade så mycket att det nästan inte rymdes i stekpannan och äggulorna måste söndras. T lagade en portugisisk risrätt med räkor, och det var gott åtminstone före han satt in räkorna, sedan smakade jag inte på det mer. Men portvinet var gott.  Kvällen till ära hade jag tagit med mig en av mina två flaskor salmari, och förvånansvärt många tyckte faktiskt om det. Vi fick också våra certifikat på utfört utbyte från komittén, så att vi skulle hinna få dem undertecknade före avfärden från Kumasi.

Från och med tisdagen hade jag svårt att motivera mig själv till själva utbytet, eftersom det inte riktigt finns så mycket kvar för mig att göra på forskningscentret och för att gruppen börjar splittras då alla en efter en lämnar Kumasi. På tisdagen fick jag feedback på min artikel och jobbade vidare på presentationen, så jag hade lite jag kunde göra, men vi ville alla fyra gå till kulturcentret och köpa hämtningar. Normalt brukar vi göra laboratoriearbete huvudsakligen på eftermiddagen, men N bad att vi skulle ta itu med det lilla vi hade att göra på förmiddagen, och sedan fick vi lov att lämna labbet efter lunch. Men under lunchen började det regna något fruktansvärt, så vi väntade tills det allra värsta var över först. Helt och hållet slutade det ändå inte, och att gå till campustaxin på den oasfalterade vägen utan att få klimpar av röd lera på skorna var omöjligt.

På grund av vädret beslöt vi oss för att ta en taxi istället för en trotro, och kom direkt till kulturcentret. Regnet började lätta, och vi hittade alla ganska bra med hämtningar. Jag köpte också en födelsedagsgåva åt K, som har födelsedag idag. Senare på kvällen samlades vi alla i killarnas rum igen. K var hos sömmerskan för att hämta sin klänning och jumpsuit, men med alla ändringar som behövde göras (bland annat var jumpsuiten sydd för en afrikansk rumpa trots att sömmerskan tagit och skrivit upp alla mått i en anteckningsbok) tog det flera timmar innan hon kom till hostellet. Till slut var hon ändå ganska nöjd i sin gula jumpsuit med blågrönt bladmönster.

På onsdag morgon var det dags att säga hejdå till K, som under dagen skulle åka till Accra för att möta sin pojkvän som kom till Ghana för två veckor. Några utisar for också till den  lilla fiskarbyn och strandorten Busua samma dag. Det kändes verkligen trögt att ta sig till forskningscentret, men den dagen skulle N och jag hålla vår presentation om utbytet för de andra på centret, så det var bara att bita ihop. Jag tog med mig några rågknappar och min salmiaksask för att göra morgonen lite roligare med att se vad folk tyckte om dem.

N och jag använde förmiddagen på att färdigställa våra slides och jag kompletterade min artikel enligt den feedback jag fått dagen innan. På eftermiddagen höll vi vår presentation, som alla verkade nöjda med fast ingen riktigt lyckats förklara vad som förväntades av den. Från början trodde vi att det var meningen att vi skulle presentera studien och de få resultat vi fått hittills, men när jag frågade vår handledare vad som förväntades så verkade han mer intresserad av vårt utbyte som upplevelse, så i slutändan låg tyngdpunkten mer på vad vi personligen har lärt oss, och vi avslutade presentationen med bilder från våra veckoslutsresor. Tydligen var det ungefär rätt.

N och jag for igen lite tidigare från forskningscentret, för vi hade inget att göra när jag skickat in den nyaste versionen av min artikel och N ville gå på nytt till klädmarknaden där jag köpte min klänning i början av utbytet. S och E var tvungna att stanna kvar, och bad mig att försöka hinna gå och kopiera upp loggböcker åt dem på sjukhusområdet innan kopieringsmaskinerna framför ett av hostellen packades ihop för dagen.
Både N och jag var på gott humör och lättade efter presentationen, och det gjorde kommunikationen med försäljarna enklare och verkade till och med påverka priserna. En försäljare sade rakt ut att han gillade hur vi log och pratade med folk. N visste också ganska noga var hon var ute efter, så hennes shopping gick ganska snabbt och smärtfritt.

Tillbaka på sjukhusområdet hade jag missat kopieringskillarna, men en man pekade på ett träd utanför hostellområdets portar, bakom sjukhuset, och sade att jag skulle gå till trädet och fråga efter någon som kan ta kopior. Jag klättrade upp för trapporna och gick genom porten och fram till trädet, där tre män satt på en bänk. När jag frågade om de visste var jag kunde ta kopior pekade de in bakom ett hus, och där hittade jag mycket riktigt ett ställe där far och dotter tog kopior för 20 pesewas per pappersark.

På kvällen var det tänkt att ha det egentliga international food and drinks-partyt som vi tjuvstartat med lite för T:s skull, men eftersom tre av flickorna, inklusive den andra finskan, var hos sömmerskan för att hämta av sina klänningar, antog vi att det skulle bli ganska sent och såsigt, vilket det också blev. För det första var det egentligen tänkt att festen skulle vara hemma hos en av kommittémedlemmarna som hade en ugn, och vi hade tänkt baka bullar där, men eftersom det var strömavbrott utanför det generatorförsedda sjukhusområdet fick vi använda köket i ett obebott hostellrum istället. Där fanns förstås ingen ugn, men vi beslöt oss för att representera Finland med plättar med blåbärssylt istället, vid sidan av salmiak, turkisk peppar, salmari och rågknappar.

Köksredskapen och kokplattorna var i så full användning och besöket hos sömmerskan hotade ta så länge att vi började fundera på att skippa plättarna helt och hållet, men sedan ändrade vi oss när tjejerna kom tillbaka och började mitt i natten laga plättar i alla fall när de flesta rätterna var slut. Vi blandade ägg, mjölk, mjöl, salt och kardemumma i en kastrull och hällde i brist på redskap över det i en tom vattenflaska som vi skakade tills klimparna försvann (något som min farmor har lärt mig). Det gick förvånansvärt bra, och alla tyckte om både plättarna och blåbärssylten.

Det blev väldigt sent, men det kändes som det enda rätta. På torsdagen for nästa gäng människor till Busua, och nu var det bara N och jag kvar i vårt rum. N ville åka en sista gång till fältet på torsdagen, så vi steg ändå upp i tid och for till campus, till skillnad från de andra två, som kom senare. Den sista trotroresan till Tek junction. Jag fick ännu en sista rond feedback på min kompletterade artikel och skrev enligt den sista version. Till lunch åt jag min sista portion redredportion på forskningscentrets restaurang, och när N kom tillbaka från sjukhuset gjorde vi den sista DNA-extraktionen och tog lite bilder i labbet och utanför det. Sedan stack vi iväg för att försöka hinna till campusets postkontor, men det hade (tydligen som vanligt) stängt i förtid. Istället gick vi till bokhandeln intill och tittade på vykort. De var inte särskilt fina (underligt, det skulle finnas en massa intressanta motiv att göra ghanavykort av och så är det mesta intetsägande byggnader på campus som jag inte har någon relation till alls).

På torsdag kväll hade vi mycket att göra: jag ville packa så mycket som möjligt inför fredagens avfärd till Busua, och så skulle jag och tre andra tjejer till sömmerskan för att hämta våra klänningar. Eftersom de andra fått vänta hos sömmerskan i evigheter då en del av kläderna inte ens var färdiga då de kom, ringde jag och kollade hur långt hunna våra var. Och bra att jag gjorde det, eftersom hon hade blandat ihop våra namn och tänkt sig att lämna N:s klänningar till fredagen, då vi redan skulle vara på väg bort. Klänningarna skulle vara klara vid niotiden, så vi beslöt att åka ditåt omkring nio.

Innan dess ville den österrikiska vegetarianen, som varit fast hos sömmerskan hela kvällen innan, göra sin efterrätt åt oss. När jag packat lite köpte jag yamfranskisar och lite matsäck för morgondagen och gick sedan till killarnas rum där hon kockade.


När det var dags att ta sig till sömmerskan var vi så trötta och det var redan så mörkt att vi beslöt oss för att ta en taxi. Resan tog länge, eftersom det av någon anledning fortfarande fanns trafikstockningar, men vi kom tryggt fram för 15 cedi (3-4 euro). Fast vi kom redan halv tio var nästan alla kläderna faktiskt färdiga, men vissa behövde så mycket förändringar att vi inte kom därifrån före halv två på natten. Mina två klänningar var jag nöjd med som de var, så när som på att den ena behövde vidgas en aning för att dragkedjan skulle gå fast. Den stackars sömmerskan hade inte sovit många timmar förra natten och planerade att den här natten sova en timme, eftersom hon ännu efter oss hade klänningar att sy till nästa dag. För att sy en kort klänning bad hon 25 cedi (cirka 5-6 euro) inklusive fodertyg, knappar och dragkedjor. Samma pris har jag hört av andra som anlitat sömmerskor i Ghana, men jag tyckte ändå det var alldeles för billigt och lät växeln vara. Sömmerska ringde till och med oss en pålitlig taxichaufför som väntade med oss tills vi var klara och körde oss tillbaka för bara 15 cedi igen, mitt i natten. Mer eller mindre nöjda men alla lika trötta kom vi så tryggt tillbaka till hostellet för vår sista natt där (utom för U som inte kom till Busua).