onsdag 3 september 2014

Sista veckoslutet: Busua

På fredagen morgon packade jag, N, den tunisiska tjejen S och den spanska killen X ihop det sista av våra saker, åt en sista frukost på hostellet och startade vår resa mot Busua, där många av våra vänner redan väntade på oss. Vår avfärd försenades lite av att R, minns ni, hon som bodde i rummet mitt emot och hjälpte mig så mycket de första dagarna, kom över till rummet där nu bara N och jag bodde. Hon ska tillbaka till London snart, vilket är kul för mig för där kommer jag också att röra mig under de närmaste åren. Söta R, hon hade inte uppfattat att vi skulle ge oss av redan på morgonen så hon var väldigt besviken när hon inte hann laga en avskedsmiddag åt oss, och vi hade inte hunnit ses särskilt mycket sedan början av utbytet eftersom hon hade en massa sluttenter, men vi tog oss i alla fall en pratstund med henne nu.

När vi äntligen hittat en taxi som gick med på att klämma in  oss allihop med bagage och allt till ett rimligt pris kom vi iväg till busstationen. Också dessa bussar kör enligt fyll-upp-och-åk-principen, och till bussen som stod där när vi kom fanns bara två lediga platser. Som tur var fanns det en massa passagerare som inte rymdes med, och nästa buss kom någorlunda tidigt, och efter mycket såsande i folkmassan lyckades vi få våra biljetter köpta och vårt bagage packat ombord. Resan tog omkring 6 timmar, och trots att bussen bara gjorde ett kort stopp på vägen hann vi inte fram till Takoradi före mörkret.

I Takoradi, ca 30 kilometer från den lilla byn Busua, attackerades vi av ett helt gäng människor som började slita i våra väskor och gräla med varandra om huruvida vi behövde en taxi eller en trotro. Det är normalt att ghananer är ivriga att hjälpa, och att fattiga människor försöker tjäna en slant genom att med våld hjälpa en med bagaget och sedan tigga efter pengar till mat, men det här var helt extremt och tedde sig nästan hotfullt. Det gäller bara att själv hålla i sina väskor hela tiden och bestämt säga nej tack, jag behöver inte hjälp, var snäll och backa lite. Som tur fanns en kille på bussen som hjälpte oss lite och när vi satt i taxin och ansiktena trycktes mot fönsterrutorna och händerna sträcktes in mot oss ropade han att vi inte skulle ge dem något. Och det var säkert så man borde ha gjort, när jag gav en cedi till en av männen som lyft in min väska i bilen blev uppståndelsen och bråket bara ännu värre. Hur man än gör i den situationen känner man sig hemskt. Om man lyckas låta bara en människa hjälpa en med väskan kan man ju ge honom en slant, men om de är omkring 10 stycken så kan man ju inte heller ställa sig och dela ut alla sina småpengar, det blir bara galnare.

Som tur var taxichauffören bra och tog oss snabbt ut ur folkmassan och ut i mörkret. På vägen till Busua blev vi stoppade i en polisspärr och chauffören ombads stiga ut, för polismannen hade fått för sig att han ville ha pengar av oss. Vår räddande chaufför sade ändå nej, och efter att ha lyst oss alla i ansiktet med sin led-lampa och frågat vart vi skulle, varför och var vi hittat chauffören, nöjde sig polisen med det. Tur!

När vi kom fram till vårt hostell i Busua satt de andra och åt humrar på en restaurang tvärs över vägen från vårt hostell (karnivorerna köpte varje dag färsk fisk eller hummer direkt från fiskarna och fick den tillagad på någon av restaurangerna till ett billigt pris). Det var strömavbrott i byn, så vi såg nästan ingenting, men vi kunde höra havet genast när vi steg ut ur taxin då musikanläggningarna var nedtystade av elbrist. När vi fått in våra väskor på rummen (där lamporna fungerade eftersom hostellet hade en generator) gick vi till en annan restaurang på stranden som serverade god vegetarisk mat som man visserligen fick vänta på minst en timme, men väntan hör Afrika till och jag var mest tacksam att äntligen få bra vegemat, även om också burriton innehöll ris som jag börjar vara djupt le på.

Nästa morgon gick vi efter den inkluderade frukosten (omelett eller choklad/banan-plättar med de vanliga "tea"-alternativen Lipton, Nescafé eller Milo) gick vi de hundra metrarna ner till stranden, som jag nu första gången såg i dagsljus.

Vid horisonten syns en liten ö som hör till Busua.
Lördagen spenderade vi huvudsakligen på stranden. Vädret var lite molnigt, men helt ok. N, S och jag delade på 1,5 liter färskpressad fruktjuice gjord av Busuas berömda juice man. Den var jättegod, men trots att han först verkade väldigt mån om sitt rykte gav juice man mig aldrig min växel tillbaka så flaskan kostade 20 cedi istället för 13 som det var sagt.

Karnivorerna köpte fisk som grillades på strandrestaurangen och jag åt en god bönrätt med avokado (och ris...) på samma restaurang. Största delen av gruppen skulle åka hem nästa dag, så på kvällen gick vi till en takterass på ett av de små hotellen. Sedan fortsatte en del till en klubb på stranden medan de tröttaste av oss gick till rummen. Efter en stund slocknade lamporna på rummet och en halv sekund senare hörde vi ett besviket "oooh" från stranden där musiken tystade igen.

På söndagen åkte som sagt de flesta iväg till Accra för att ta sig hemåt, medan N, S, X och vi två finska tjejer stannade kvar. X:s spanska kompis som var på utbyte i Accra joinade oss under dagen. Vi tog en promenad till byn intill. I den för Ghana turistiga strandorten rör sig mest utlänningar, och de lokala är vana vid obrunin, så Busua blev en paus från obruni-uppmärksamheten för oss, men när vi på söndag tog en promenad till den intilliggande byn fick vi desto mer uppmärksamhet. Barn som bodde längs vägen sprang fram och high-fivade oss och ville bli fotograferade, och alla hälsade antingen glatt eller surt på oss, beroende på deras inställning till obrunin.

Efter promenaden bestämde sig X:s kompis och jag för att ta en surflektion. Det kostade många blåmärken och var ganska tungt, men jag hiffade tillslut hur man fångar vågorna och ställer sig upp på brädan.

Surfskolan ligger nästan rakt bakom hostellet där vi bodde, bilden är tagen från vår stamrestaurangs håll. Längre bort skymtar fiskebåtarna.

Fiskebåtarna på närmare håll. Här kan man köpa färsk fisk, hummer, bläckfisk, beroende på dagens fiskelycka.

I Busua som överallt går getter, höns, hundar och katter fria. På bilden en getfamilj och en liten hundvalp.

På kvällen hade killarna fått tag på en bläckfisk som de lät tillaga på en av restaurangerna, och medan N och S redan hade gått och lagt sig (vi var alla fruktansvärt trötta hela tiden utan att egentligen göra så mycket, men det var väl hela månadens upplevelser som började tynga på när vi äntligen fick andrum) gick vi andra till restaurangen. Den andra finskan och jag delade på en pizza, som mer liknade en plätt och var gjord i en stekpanna. Det var nog för mig ett rekord i underlig pizza, men vi fick i alla fall inte matförgiftning fast osten gjorde oss lite tveksamma. Vi hade tänkt att ännu äta ordentligt på strandrestaurangen med de andra flickorna när de vaknade, men de vaknade inte mer den dagen och eftersom det började regna så stängde restaurangen köket, men vi tog i stället var sin piña colada med killarna innan vi gick till rummet och åt bröd och bönor.


Busua var avslappnande, och det var verkligen tur att vi fick vila ut lite, för det sista dygnet i Ghana blev tyngre än vi kunnat vänta oss...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar