Heathrow och flyget till Ghana

Jag flög till Accra via London Heathrows flygfält, där jag hade cirka fyra timmar tid mellan ankomst och avgång. Min plan var att min sista kontakt med världen som jag känner till den skulle bli ett kvällsmål i form av min stora favorit, en falafel-hummuswrap på Eat., och så blev det också. Men först fick jag gå och åka buss och gå igen, jag tror det var från terminal 3 till terminal 5, vilket nog tog sin lilla tid. Jag köpte också en adapter för UK-eluttag, eftersom jag inte fattat att ta med en sådan hemifrån.

Väntan blev ganska lång trots avstånden på flygfältet, men jag tror att det var helt bra. Jag fick gå omkring och känna mig icke-fastspänd och på europeisk mark lite till innan den 6,5 timmar långa nattliga flygresan, borsta tänderna i rymliga förhållanden och sortera mina tankar om vad jag egentligen hade gett mig in på. Jag har aldrig tidigare varit på en resa där jag inte rest med eller mötts av någon jag känner från förut, och inte heller hade jag varit utanför Europa, så jag kände mig ganska liten och ensam, om än med positiva toner.

Heathrow är ett enormt flygfält. Inte nog med resan mellan terminalerna, sedan skulle det ytterligare åkas tåg från en uppsättning gatear som hette A till en som hette B. Gatearna är numrerade så att numreringen börjar från A-gatearna och fortsätter genom B- och C-gatearna, men vid bokstavsbytet fattas ett antal nummer i ordningen, eller också finns alla nummer men inga skyltar till en del av gatearna. Hur som helst existerade min gate, och på väg mot den blev folkmassan allt mer afrikansk. Gaten låg vig byggnadens yttervägg, som var av glas. Utanför hade solen gått ner och tusen lampor och strålkastare låg strödda i dunklet mellan asfalten och den djupblå, mulna himlen. Då och då steg ett flygplan över denna magiska gräns för att hamna någonstans långt borta. Utsikten fick äventyrslusten i mig att ta över. Bland de sista planen för dagen skulle mitt lämna denna terminal. Mot mitt efterlängtade äventyr.

Flygplanet var jättestort och fullsatt skulle jag tro, ombordstigningen tog evigheter. Klockan började närma sig ett på natten finsk tid, och när den ghananske mannen bredvid mig hjälpt mig att få upp ryggsäcken i bagageutrymmet började mina ögon redan falla ihop. Efter ett tag väcktes jag med en matbricka och på de ghananska småtimmarna (finsk tid -3 timmar) vaknade jag med frukost på min bricka. Jag pratade lite med den vänlige ghananske mannen som också hjälpte mig att fylla i mina blanketter och lovade mig att jag skulle bli väl mottagen och att min Facebook skulle vara full med vänner efter resan. Annars sov jag djupt, men natten blev kort. Tröttheten och den skräckblandade förväntansfullheten var egentligen en ganska bra combo när jag damp ner i denna annorlunda verklighet. Tröttheten var lite bedövande och gav mig ett bekvämt mått av fatalism medan spänningen gjorde att en kopp kaffe räckte för att klara följande dag.