På Asofo station i Kumasi fanns
en massa taxichaufförer, och när jag löste ut min väska från bussens
bagageutrymme började de en efter en lyfta den åt mig och erbjuda mig skjuts.
När jag sade att någon skulle möta mig blev jag hänvisad till en bänk under ett
tak. Jag försökte ringa de lokala utbytesansvariga, men samtalen gick inte
igenom, och när de gjorde det fick jag inget svar. En taxichaufför tog upp ett
av numren för att försöka från sin mobil och bad också en kille med en annan
operatör att försöka.
Så satt vi där ett bra tag och
väntade, pratade och ringde. Ett par andra taxichaufförer kom fram för att
hälsa mig välkommen och jag fick mitt ghananska namn, Ama (för jag tycker mig
vara född på en lördag). Männen skojade och skrattade vänligt med mig och sade
att jag inte skulle oroa mig. De erbjöd sig också att köra mig till sjukhuset
vid vilket mitt hostell ligger, men jag ville gärna ha kontakt med värdarna
först och kände ingen brådska. Det var skönt att bara sitta där på bänken och
pusta ut efter ett dygns resande, och de vänliga människorna fick mig att känna
mig hemma. Till slut fick jag kontakt med tjejen som skulle ta emot mig, C, och
samma taxichaufför som hjälpt mig försöka få tag på henne tog mig till hostellet
enligt hennes anvisningar.
Chauffören beklagade sig över att
de andra varit påträngande (fascinerade av min hudfärg tog de mig i handen när
de pratade med mig) fast jag var gift (de noterade alla min förlovningsring och
frågade om min man är vit och varför han inte är med mig). Han pratade också om
hur dåligt renhållningen fungerar och irriterade sig på hur ”vi svarta älskar
bilar” så mycket att det är vanligt att skaffa sig en flashig bil fast man inte
har råd med en lägenhet. Trafiken var trög och rörig, så jag fick tid att se
mig omkring. Chauffören konstaterade är de flesta butiker gatustånd, och sådana
finns verkligen nästan överallt här, sida vid sida speciellt längs vissa gator.
Och det finns en massa människor överallt, en del bara sitter och chillar på
trappor och andra lämpliga konstruktioner, andra sover liggande på en mur eller
vagn eller sittande i ett av de där stora faten som folk bär omkring varor i.
Väl framme på hostellet blev jag
visad till mitt rum av C, som sade att hon var tvungen att gå tillbaka till sin
undervisning snart. Jag var den första av augustiutisarna som kom, så jag fick
först välja sovplats bland två våningssängar. Rummet var rätt smutsigt efter
dem som bodde i det tidigare, också utbytesstuderande, och C sade att hon hade
bett någon sopa det men att hon skulle göra det igen. Sedan lämnade hon mig att
installera mig och sade att jag kunde ringa henne när som helst.
Rummen på mitt hostell ligger i
par, så att två rum med var sin balkong har dörren mot samma korta korridor,
som leder till en toalett och en dusch. Vårt rum ligger på översta våningen, så
man ser rätt långt från balkongen. Jag valde den neresäng som hade ett myggnät,
eftersom jag inte hade köpt ett i Finland utan sparat det till Ghana där de
kostar en bråkdel. Jag märkte att vattnet inte rann på toaletten, men det hade
jag nog varit lite förberedd på. Åtminstone fanns det elektricitet till
takfläkten, så att den fuktiga luften i rummet inte stod helt stilla.
Efter en stund uppenbarade sig en
tjej vid dörren, presenterade sig som R och sade att hon bodde i rummet
mittemot och precis kommit tillbaka från sin undervisning. R har bott största
delen av sitt liv i Storbritannien och nyligen kommit till Ghana för att
studera till sjuksköterska, så hon förstod direkt min situation och började
förklara hur vattnet brukar vara på och hur hon brukar lämna hinkar i den
påskruvade duschen för att vattnet ska samlas om hon inte är här när det sätts
på. Det finns också en tank på gården där man kan hämta vatten om man inte har
något. Hon visade mig hinkarna som de tidigare utisarna skaffat och lämnat kvar
på hostellet.
R tog mig ner till markplanet där
det finns ett litet kök där man kan köpa ghanansk mat, och en kiosk som säljer
dricksvatten, internetkoder och annat nyttigt. Jag köpte en (enorm!) matportion,
en internetkod och femton liter dricksvatten på påse. R visade mig vilket
vatten som har minst kemikaliesmak och bad försäljarna flytta över vattnet i
plastpåsar från den stora säcken så att det skulle vara lättare att bära upp
tillbaka för trapporna. När jag ätit på rummet och meddelat hem till Finland
att jag lever erbjöd sig R att visa mig runt och hjälpa mig att skaffa mig något
om det var något jag behövde. Hon visade mig sjukhusets huvudingång och gatan
mittemot med apotek, supermarketar och stånd där jag kunde köpa tvål och
liknande och hjälpte mig att skaffa ett ghananskt SIM-kort. På vägen tillbaka
till hostellet gick vi förbi några barn som studsade av iver och skrek ”OBRUNI!
OBRUNI! OBRUNI!” (vithyad eller icke-afrikan) och blev överlyckliga när jag
vinkade och log tillbaka. Några killar ropade något och R svarade åt dem, och förklarade sedan att de velat gifta sig med mig men hon sagt att de ska lämna mig ifred "för du är ju redan gift". R förstod också hur det känns att se annorlunda ut och bli utstirrad och uppmärksammad bara på grund av sin hudfärg, då hon själv har upplevt det under många år.
När vi kom tillbaka till
hostellet stod det en kappsäck utanför den låsta dörren till mitt rum; den
andra flickan som skulle komma samma dag hade kommit. R gav mig en hink
vatten så jag äntligen kunde tvätta av mig (vattnet verkar huvudsakligen på
natten), men just när jag skulle klä av mig ringde D, en av de andra utbytesansvariga,
och efter en stund dök hon och den tyska flickan K upp, så jag fick vänta på
min efterlängtade dusch en stund till...
När D lämnat oss med löftet att
ta oss till marknaden nästa dag (igår) för att köpa fler nödvändigheter och när
K bäddat sin säng började jag vara så trött efter den otroligt långa dagen (jag
kunde nästan inte tro att det var samma morgon jag kommit till Accra) att jag
ganska snart lade mig under mitt myggnät och försökte sova. Klockan var väl
bara ungefär åtta lokal tid, men att vaka till elva finsk tid med den
sömnbristen och det äventyr jag hade bakom mig tyckte jag fick vara nog.
Kumasis buller kanske fortsätter
natten igenom, men sjukhusområdet är rätt så tyst och det mesta av ljudet kom
inifrån huset. Vid något skede började vattnet rinna och alla började spola
toaletterna och fylla sina hinkar, så jag trodde genom halvsömnen ofta att det
regnade utanför. Men jag var så trött att oljudet inte kunde stoppa mig från
att sova en helt okej och härligt lång nattsömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar