Den lediga fredagen och resan till Cape Coast

På fredag morgon gick N, K (som piggnat till lite) och jag till frukostrestaurangen i ändan av hostellbyggnaden för var sin egg and bread. Den här gången fick vi det i form av en smörgås, som såg alldeles enorm ut, men brödet här är tyvärr som i England, mest luft, så det var egentligen inte så våldsamt mycket mat som det såg ut att vara.

När man beställer en varm dryck i Ghana bör man vara medveten om att tea här är en paraplyterm som omfattar även snabbkaffe (som tyvärr är det närmaste kaffe man kommer här), chokladdrycker med mera. N hade inte uppfattat det här, så när hon försökte beställa te blev det ganska mycket förvirring: ”Can I have a cup of tea, please?” ”Lipton or coffee?” ”Tea, please.” ”We have Lipton and coffee, the other tea is finished.” ”Oh, but you do have tea, right?” Jag: “Lipton, she would like a lipton, please.” “Milk is finished.” “No, no, I would like just a tea please!” “Lipton?” “Lipton is fine.” “But milk is finished.” “Ok, but you have tea?” “We have lipton.” Det är lustigt hur det brittiska arvet är så uppenbart men samtidigt bara ett halvintegrerat inslag i den starka och mycket annorlunda egna kulturen. Som några bekanta urklipp inklistrade i en främmande tavla.

Fredagen var den soligaste dagen hittills, och molnen gör verkligen en skillnad: den afrikanska solen är stekhet. Nu torkade också gårdagens rena tvätt i ett nafs, annars brukar det ta minst två dygn på grund av den höga luftfuktigheten.

Kvällen innan hade det sagts att vi skulle starta mot Cape Coast senast klockan 14 nästa dag, så vi antog att vi skulle komma iväg kring 15. Förmiddagen hade vi reserverat för att gå till en klädmarknad med traditionella afrikanska tyger och modeller. På vägen över sjukhusområdet stötte vi på den portugisiska killen T, som följde med oss för att ta en titt på klänningarna med sin flickvän i åtanke.

Marknaden ligger på gångavstånd från sjukhuset, på andra sidan av ett underligt men ganska lugnt och trevligt område där getter och höns traskar omkring i den röda sanden mellan mer eller mindre primitiva små bostadskonstruktioner. Området är på något sätt halvmilitärt och vaktas av militärpoliser vid portarna, men man kan ändå fritt gå och köra igenom det och där bor en massa barn ”obruni, obruni” och andra människor som visst inte är rika, men som ändå verkar ha en rullande vardag där med sina hushållssysslor och små företag.

På marknaden handlade jag lite kläder och smycken som hämtningar till Finland, och också en lång klänning åt mig själv. Klänningen kostade 45 cedi, som med den nuvarande kursen motsvarar 9 euro. Hemma skulle säkert 45 euro varit närmare sanningen. Underligt är hur vissa av försäljarna på marknaderna här verkar tycka att man slösar deras värdefulla tid om man vill titta på något men inte köpa det, utan då hellre vill att man inte tittar alls. Speciellt att lyfta ner och hänga upp produkter verkar för vissa vara otroligt jobbigt och värt att undvika med risk för att förlora kunder. Men visst finns det de som tycker att det är roligt att tala med människor istället för att bara sitta ensam där bland sina produkter och stirra på världen.

T försökte hela tiden övertala K att komma med till Cape Coast, men hon var inte ännu riktigt återställd utan stupade i säng efter promenaden hem från marknaden. Avfärden blev uppskjuten till både 15 och 16 innan vår buss äntligen kom loss ur trafiken och svängde upp framför hostellet. Det tog sin lilla tid att packa den trånga lilla gröna japanska bussen med snacks, drycker, bagage och utisar, men vi kom nog iväg före 17. När någon frågade om resan tar ungefär fem timmar skrattade A och sade nejnej. Och visst, inte tog den mycket mer än fyra...

Genom bussfönstret fick vi se hur byarna utan elektricitet och rinnande vatten ser ut under de mörka timmarna. Små oljelampor lyste i skjulen och på borden vid vägen där människor satt och tittade på den passerade trafiken medan mörkret blev allt djupare. Jag förstår att många människor också i Accra och Kumasi är uppe med solen varje morgon, man får ju ta vara på de timmar då man har ens lite naturligt ljus.

I Cape Coast övernattade vi på ett studenthostell på det lokala universitetets campusområde, som är lika lummigt och fint som campus i Kumasi. Utanför det första hostellet väntade vi i en halvtimme på dem som var ansvariga för våra rum, men de kom aldrig, och till slut sade kommittén åt oss att packa oss in i bussen igen och så åkte vi till hostellet intill. Jag förstod igen inte riktigt vad som hände där, men på det andra hostellet fick vi våra rum nästan direkt.

Här delade två tvåpersonersrum på ett kök, toalett och dusch, och de gemensamma utrymmena gick inte att komma åt annat än genom själva rummen. N och jag blev satta i samma rum, som hade bara en dyna, så jag fick två nätter till utan dyna. Sängarna saknade också myggnät, men dörrarna verkade tätare än i Kumasi och vi hade förstås stark insektspray med oss. Jag blev faktiskt mindre myggbiten i Cape Coast än vad jag blivit i Kumasi trots allt.